Noter mitt i natten
Klockan är snart 01.30 och jag har precis skrivit klart ett gäng noter tills imorrn. Det är bråda dagar, fullt upp från morgon till kväll. Jag har blivit tillfrågad om att köra åt fyra olika personer med fyra olika band och håller som bäst på att lära mig alla deras låtar samtidigt som jag så klart också måste sköta mitt skolarbete.
Nu tror jag i alla fall att jag måste komma i säng, för jag ska upp tidigt imorrn och måste orka vara igång ända fram tills sista kvällslektionen.
Spelning & biobesök
Idag har jag avklarat mitt första officiella framträdande med Funk Divas och jag kan konstatera att det faktiskt gick riktigt bra. Jag var lite nervös innan eftersom jag varit tvungen att lära mig fem nya låtar på två dagar. Det låter visserligen inte som så värst mycket jobb, men eftersom allt är 5-stämmigt och vi själva bygger upp hela ackords- och låtstrukturerna så är det viktigt att kunna sin stämma exakt. Vad gäller solobitar kan man så klart improvisera lite, men man måste ändå kunna låtarna för att veta vad man ska improvisera över. Som pricken över i var killen som arrangerat låtarna för gruppen där och lyssnade på oss - och han om någon kan ju höra om det blir fel, så det var bäst att vara skärpt.
Eftersom Funk Divas-spelningen gick bra så blev det till att fira lördagskvällen lite extra. Jag, Hampus och Kalle såg Silent Hill på bio och jag måste säga att jag tyckte mycket om filmen. Vanligtvis är jag extremt kritisk vad gäller filmer och då särskilt skräckfilmer. Den här filmen ligger något utanför skräckgenren, men var ändå väldigt spännande och välgjord.
Jag uppskattade verkligen kreativiteten hos filmmakarna och även om dom lånat väldigt många idéer från tv-spelsserien med samma namn så tyckte jag att dom lyckats få filmen att stå på egna ben. Detta är, mig veterligen, det första tv-spelkonceptet som blivit film där man faktiskt inte bara visar upp en massa actionscener utan presenterar en invecklad handling och tvingar betraktaren att tänka själv. För den som gillar filmen, som för övrigt har premiär i Sverige den 2 juni, kan jag varmt rekommendera tv-spelsserien som tillverkaren Konami står bakom.
Förresten så finns det en fysisk förlaga till staden Silent Hill som filmmakarna inspirerats av. Staden heter Centralia och ligger i Pennsylvania, USA. När man år 1962 eldade avfall på den kommunala soptippen, som låg belägen i en övergiven kolgruva, råkade man antända en underjordisk kolådra och elden spred sig under jorden. Släckningsförsöken lyckades aldrig och branden pågår än idag. Dom flesta av stadens invånare har flyttat till närliggande städer p g a dom av branden orsakade luftföroreningarna samt rasrisken som uppstår då marken spricker.
Silent Hill på IMDb
Silent Hill-filmens officiella sida
Centralia på Wikipedia
Funk Divas på 2007 års NAMM show!
Jag sitter uppe och kan inte riktigt sova - ett ypperligt tillfälle att blogga lite. Ikväll sjöng jag med Funk Divas (en 5-stämmig a capella-grupp) inför några representanter för Sennheiser (en av dom ledande mikrofon- och hörlurstillverkarna) och lite senare fick vi ett telefonsamtal: Vi hade blivit uttagna att representera företaget på nästa års NAMM show!
För den som undrar vad detta är för påhitt kan jag förklara att NAMM show är världens största musikmässa och att den hålls i Los Angeles varje år. Stevie Wonder, Carlos Santana och Korn var några av artisterna som uppträdde i årets upplaga som totalt hade över 80.000 utställare och besökare. Nästa år hålls mässan 18-21 januari och som vanligt är det bara branschfolk (d v s representanter för företag inom musikbranschen) samt speciellt inbjudna gäster som får komma in. Tyvärr innebär det att den intresserade privatpersonen får nöja sig med att läsa om evenemanget i tidningar och på internet.
The NAMM show
NAMM show på Wikipedia
Egoistiskt Initiativ
Härmed dumförklarar jag totalt den i dagsläget allt för mycket mediauppmärksammade organisationen Feministiskt Initiativ (FI), alla dess medlemmar och inofficiella anhängare.
FI är ännu ett bevis på att folk inte tänker längre än vad näsan räcker och att det tydligen är väldigt jobbigt att ta ansvar för sitt eget liv (ja, det är ju faktiskt enklare om någon annan gör det).
Linda Skugge skriver följande tre rader i en ungefär ett år gammal krönika (2005-04-09):
- "Tro inte att nån annan kommer att göra nåt bra för dig"
- "Alla människor vill bara tjäna pengar"
- "Du måste vara din egen lyckas smed"
Hon förklarar också att det inte är medias uppgift att se till att barn inte tar åt sig av reklam. Jag håller med henne fullständigt om det här. Föräldrarna måste lära barnen att vara kritiska mot medias insnöade "ideal" och ge barnen den uppmärksamhet och den uppskattning dom behöver för att kunna bli starka i sig själva och inte försöka köpa lycka.
Motsvarande sak (eget ansvar) gäller jämlikhet och då naturligtvis också fenomenet jämställdhet. Jag förstår inte hur dessa vilsna själar kan se FI som lösningen på alla problem vi har i vårt samhälle. Vart tog individens avsvar vägen? Inte hjälper det väl att lämna över allt på några slappa tanter som ångrar att dom inte tog tag i sina liv och krävde mer som unga?
Dela nu för schålingen inte upp befolkningen ännu mer i könsroller! Har ni helt glömt bort att tänka logiskt? Lösningen är att förena, att samarbeta och hjälpas åt. Kvinnor och män - tillsammans. Begreppet jämställdhet, som ni säger er jobba för, innebär att män och kvinnor tillskrivs samma värde. I alla avseenden. Då krävs att man hjälps åt och försöker att få med Sveriges medborgare på att ta sitt ansvar gentemot varann. Att bråka om vem det är mest synd om och försöka straffa motståndaren är det minst vettiga i en situation som denna. Det som måste till är lite hederligt vardagstänk.
Det hjälper inte att lagstadga lika värde, vi måste mena det också. I vår vardag, jämt, jämt. Vi måste behandla människor utifrån deras personlighet och kunskaper, inte utifrån deras fysiska kön. Vad som krävs är en tankemässig förändring. Den gamla slagdängan om "patriarkatet" är inte bara något som är förlegat och uttjatat, det är också ovidkommande. Vi måste förstå att handlingarna vi gör i vår vardag påverkar oss själva.
Nu kommer vi till det stycket som har med titeln att göra. Att se saker och ting ur ett egoistiskt perspektiv är inte alls så negativt som ordets nuvarande klang skvallrar om: Det kan vara något väldigt positivt. De flesta människor som tänker egoistiskt är dom som är fast beslutna om att förändra sina och andras liv till det bättre och det är oftast dessa människor som kämpar tills dom fått det jobbet dom vill ha, dom kämpar för sin familj, sina vänner osv.
Människor som är egoistiska är sällan enbart egoistiska. Merparten känner ett mycket stort ansvar för sina nära och kära, sitt arbete och självklart även samhället i stort. Att inte tänka på sig själv och sina behov gör att man kanske inte heller förstår andras behov. Det kan också yttra sig som en slags avundsjuka mot de som följer sitt hjärta, är lite ego, och slutligen lyckas med något. Med andra ord skulle Egoistiskt Initiativ kunna hjälpa oss som är mot feminismens trångsynthet och för individens frihet och ansvar.
Mitt älskade Lidköping
Det finns otroligt många fördelar och fina saker att säga om Lidköping. Tyvärr råkar det också finnas en del nackdelar - saker som man lätt glömmer av när man befinner sig på andra sidan jordklotet och tänker förfinade tankar om sin barndoms stad...
Lidköping är inte den bästa staden. Jag har i alla fall mycket svårt att tro att den skulle kunna stå som kandidat för den titeln. Detta är nämligen en stad som bygger på mycket avundsjuka. Alla talar skit om varann för att framstå som bättre själva, när det i själva verket egentligen är sig själv och sitt liv man hatar. Många kommunala instanser och myndigheter verkar besitta antingen en enorm inkompetens eller en tvångsmässig ovilja att ta del av ansvaret gentemot kommuninvånarna.
Sjukvården ska vi bara nämna kort: värdelös. Bemötandet som den som söker vård på någon av stadens vårdcentraler kan vänta sig få påminner nästan otäckt mycket om en ren anklagelse för lögn: "Vi har mycket att göra - är du verkligen sjuk?" Vad väntar dom sig? "Nej, jag tjuvringer" eller?! Skolorna är totalt förslappade och gymnasiet (åtminstone inte så som det fungerade när jag gick där 2000-2003) rekommenderar jag ingen att söka till p g a att större delen av personalen bär på ett uppenbart ointresse för eleverna. Äldrevården känns hopplös, inget värdigt slut på livet där inte. Nej, Lidköping har sannerligen en hel del att jobba på!
Lidköping är bra i många avseenden, i synnerhet om man jämför med andra kommuner, andra länder, andra världsdelar. Tyvärr blir man inte så mycket bättre om man jämför sig med dom som är sämre än en själv. För att kunna fortsätta klättringen måste man titta uppåt och ta sig förbi hindren som är framför en - det hjälper inte att gång på gång nöjt konstatera att man har kommit en bra bit på vägen.
(Observera att jag har gjort vissa generaliseringar i denna text. Det betyder dock inte att jag hittat på nåt. Det jag skriver om upplever jag själv mer som regel än undantag.)
Rödvin och gamla minnen
Just nu sitter jag och sörplar rödvin. Jag är vanligtvis ingen rödvinspimplare, men ibland får man ju offra sig för konsten. Vad för slags konst det blir den här gången vet jag inte, men eftersom jag känner mig lite konstig så måste jag ju vara på rätt väg.
Jag insåg precis att jag nog saknar den gamla goda tiden som var under och precis efter gymnasiet. Det var tider då jag inte heller var nån storsupare, men ändå festade något mer frekvent (ca en gång per månad). Det var bara att fylla magen med fet och fyllig mat och sen svepa nästan hela den mängden sprit (japp, ren 40-procentig Absolut Vodka skulle det vara) som man visste att man tålde och sen skölja ned med nån sötsliskig läskedryck. Under kvällen kunde man göra några små påfyllningar, men inget mer. Perfekt fylla, helt enkelt!
Kännetecknet på att jag är full är att jag pratar lite mer än jag brukar (d v s mer skit), men framför allt att jag blir otroligt ansvarstagande och försöker att ta hand om alla omkring mig. Sen är det ju det där klassiska att jag får röda öron också. Haha! Men det är inte ett helt säkert kort, eftersom det också kan vara ett tecken på att jag bara är riktigt trött.
Innanförskap
Faktum är att jag inte alls känner mig utanför. Jag känner mig innanför.
Varför kollar alla bort när jag egentligen är alltings centrum? Varför förstår ingen att jag är den egentliga normen? Varför kan ni inte bygga en "heja Saab"-moské eller kanske bara ett litet palats till "Saab - The Greatest"? Vad hindrar er från att se igenom mitt till synes alldagliga skal och se "Super-Saaben"? Jag är universums härskarinna, jag lovar!
Tror ni mig inte så kan ni fråga min mamma eller min pappa. Dom kan nästan allt faktiskt.
Utan snus i en vecka
Ja, jag har faktiskt klarat mig helt utan snus i en vecka. Jag har visserligen aldrig snusat och jag skulle heller aldrig få för mig att pröva, så det var faktiskt inte en särskilt stor bedrift för min del.
Vad har hänt sen sist då? Jo, Kalles mamma Stina har åkt hem till Södertälje igen och efter några till synes tomma dagar så började vi återfå nån slags balans här hemma. Skolan har börjat och därmed har alltså helvetet brakat loss igen. Nej, riktigt så illa är det inte, men nog är det fullt upp i alla fall.
Jag har lärt mig en sak dom senaste veckorna: det är bara jag själv som begränsar mig själv från att uppleva allt jag vill vara med om. Med min egen rädsla hindrar jag mig från att släppa loss, vilket bara gör mig mer och mer ensam och instängd i längden. Jag måste nog våga låta mina känslor få ta mer plats, helt enkelt.
