En härligt B logg

sabina . saab . ankfot . isobel . saab-arne. svin-sabin . isobella . bina . sabarne sinibubsan


2005-06-30

Kalle far hem till far och mor

Imorrn ska Kalle hem igen. Blä för att inte träffas på länge. Distansförhållanden i all ära, men nog är det mysigast om man kan träffas så mycket som möjligt live. Undrar just när vi kan hinna träffas nästa gång... (Nu gav söt-Kalle mig en halv Igloo-glass, så nu får jag skriva med en hand.) Om två-tre veckor kanske? SJ är ju så jäkla dyra också, typ 600-700:- för att träffas, och Säfflebussen kör ju bara tre gånger per dygn och det är svårt att passa dom tiderna. Jag vill inte tänka på hur mycket pengar vi lagt ut på resor... fast å andra sidan vill jag inte ha något i mitt och Kalles förhållande ogjort. Anyway, vi får helt enkelt se när vi träffas nästa gång.


Surprise!

Jag brukar läsa Linda Skugges blogg med jämna mellanrum och när jag läste ikapp mig idag fick en intet ont anande jag se att hon länkade till min blogg. Det var oväntat, men självklart helschysst!

Linda Skugge länkar till min blogg


Rasmus ska gå MoP

Grattis till min lille lillebror Rasmus som kommit in på MoP i Skara! Bra jobbat, brorsan! Nu tar han alltså över efter store lillebror Hampus som precis tagit studenten. Weeha, I'm proud!

Music and Production (MoP)


Hejdå, Cizzi. Ha kul i USA!

Igår kväll sa jag adjö till lilla Cizzi, efter att ha varit hemma hos henne och hennes familj på avskedsgrillkväll. Vilken tur att alla kunde komma. Jag, Kalle, Rasmus, Ida, Rebecka, Robert och Josefine var på plats. I förrgår kväll fick jag veta att Cizzi köpt sig en laptop som hon tar med sig till USA och jag kom på den briljanta idén att ge henne en webbkamera i avskedspresent. Nu kan vi MSN:a med videosamtal!

Jag hoppas på att få besked från MI snart. Dom sa att det skulle komma i veckan, men än har jag inte anat nåt utrikiskt i vare sig min snigelpostbrevlåda eller e-postinkorgen. Inte har jag fått nåt telefonsamtal heller. It's getting exciting nu alltså! Om jag kommer in ser jag Cizzi om dryga 2 månader, annars blir det inte förrän tidigast när julen nalkas. Men jag saknar henne redan, så jag hoppas så klart att vi träffas så snart som möjligt.

(Cizzi, om du läser detta: Behöver du ha hjälp med nåt så kan du alltid höra av dig till mig. Mycket går att lösa/ta reda på över nätet, så det är inte helt omöjligt att jag kan hjälpa dig. Gästbok finns här på bloggsidan, mailen kollar jag så ofta jag hinner, på Lunarstorm finns jag med jämna mellanrum och mobilen har jag nästan alltid med mig - så det borde gå att få tag på mig. Puss & kram!)


Schysst vurpa

När jag skulle till jobbet igår morse lyckades jag inte komma många meter innan jag klåpigt nog halkade/svängde till och med högra sidan av styret och högra handen slog i änden på ett räcke/staket, samtidigt som jag med den lilla fart jag hunnit få fortsatte framåt och nedför tre-fyra trappsteg och tillslut slog emot framhjulet i en betongvägg med en rejäl skräll. Inte förrän cykeln stannat hann jag reagera och kunde snabbt överblicka situationen. Jag hade en cykel på/över mig och jag hade slagit i högerhanden väldigt hårt i räcket. Det gjorde riktigt jävla ont, men jag tänkte att det snabbt skulle gå över - på samma sätt som man får akutont när man slår i en tå i en tröskel.

Jag fick upp cykeln för trappan och ställde den i cykelstället. Jag hade skrapat bort lite hud och det var en del smuts i såret. Eftersom jag inte hade nåt att göra rent såret med på plats och jag hade så panikont att jag inte kunde gå upp till min lägenhet (inte än i alla fall) så fick jag slicka rent såret och spotta ut smutsen. Det var kanske inte det fräschaste man kan tänka sig, men eftersom jag precis borstat tänderna och således inte borde haft så många bakterier i munnen var det ändå det bästa alternativet. Såret blev rent och det funkade ju bra.

I förrgår tänkte jag klippa naglarna, som hunnit bli alldeles för långa (jag avskyr långa, otympliga naglar), men jag orkade inte göra det då. Om jag haft kortare naglar hade skadan antagligen inte blivit lika stor, för jag slog in fingrarna på handen rakt framifrån, rakt på naglarna. Detta resulterade i att nagelrötterna- och nagelbäddarna fick ta värsta smällen och ganska snart insåg jag att fingrarna höll på att svullna upp. Jag försökte tänka logiskt och kom på att om jag klämmer åt fingrarna med andra handen samtidigt som jag håller upp handen högt bör fingrarna inte fyllas med lika mycket blod. Jag vill gärna tro att det fungerade bra, för jag höll ett hårt och säkert grepp i säkert en halvtimme sammanlagt och idag är det bara ett litet sår och ömma fingrar med lite blå naglar som vittnar omgårdagens incident.

Jag tänkte att jag nog snart kunde åka till jobbet snart i alla fall. Fast jag hann knappt tänka det innan jag började känna mig rejält illamående och snart var jag riktigt snurrig i huvet. "Shit! Nu svimmar jag!" tänkte jag. Fast nej, det gick inte för sig att dimpa ned i asfalten. Jag måste gå in igen. Nej, inte slå huvet i trappstenen heller, snälla... Slutligen var jag framme utanför ytterdörren. Kalle hade mina nycklar och han låg och sov. Jag ringde på och hann tänka att öppnar han inte på första plingen så vet jag inte vad jag gör. Han öppnade med en frågande och nyvaken blick. Jag spottade hypersnabbt ur mig nåt i stil med "jag har ramlat med cykeln, slagit i handen och jag tror jag svimmar snart".

Min Karl var så snäll, så snäll mot mig. Han höll i mig, så jag inte skulle ramla ihop, och hjälpte mig till sängen. Där låg jag och kved i säkert 10 minuter innan jag fick sagt nåt vettigt. Helvete, vad ont det gjorde! I samband med snurrigheten i skallen fick jag tinnitustjut och massiva susningar i öronen. Det var bara dödsryckningarna som saknades. Kalle ringde till mitt jobb och sa att jag nog inte kom på ett tag. Snälle Stellan svarade i andra änden att det ändå inte var så mycket att göra och att jag kunde vara hemma hela dagen och ta igen mig. Vilken lättnad! Nu behövde jag inte stressa mig bra igen så jag kunde jobba, utan nu kunde jag vila utan stress. Jag höll lite is mot fingrarna för att dom inte skulle svullna, men det gjorde så förbannat ont så det blev ingen långvarig behandling. Efter intag av en Ipren och lite vatten lyckades jag lugna ned kroppen lite och efter ett tag kunde jag försöka sova en blund. Jag var supertrött!

När jag vaknade låg Kalle, som numera blivit bortskämd av sin ledighet, och spelade tv-spel. Närmare bestämt spelade han Metal Gear Solid 2. Han var så omtänksam att han lagt en tröja framför det förhållandevis högljudda PlayStation:et i tv-hyllan, för att inte väcka mig. Han är allt bra söt, han. Hans hår är stort och bångstyrigt, precis som frisyren hos sagofiguren Plupp (ni vet han med blått, flygigt hår) och han får mig att smälta med sin blick. Ja, han är sannerligen något alldeles extra. Gårdagens hjälte var helt klart min Kalle - åh, en sån Karl!


2005-06-28

Kyckling- & nudelwok

En mycket smaskig wok att bjuda på om man vill att det ska hetta till vid matbordet. Det här är mängden som krävs för att mätta ca 2-3 personer.

2 kycklingfiléer
4 nystan äggnudlar (t ex Mrs Chengs, mycket mumsiga)
1 röd paprika
1 grön paprika
2-3 färska chilifrukter (ta gärna 2 röda och 1 grön)
1 burk skivade vattenkastanjer (färdigskivade är att föredra)
1 burk böngroddar
1 gäng färska champinjoner eller 1 burk konserverade (färdigskivade)
1-2 dl cashewnötter (saltade eller osaltade bestämmer du själv)

Att steka i: olivolja
Att krydda med: sesamolja (Blue Dragon är bra)
För sälta och färg står: soja

Se till att du har en rejäl stekpanna och minst 2 kastruller/grytor till hands.

-----

1. Skär kycklingen i bitar på minst 2x2 cm och stek dessa i olivolja tills de antar en gyllenbrun färg och är genomstekta. Samtidigt som kycklingen steks kan du passa på att skära paprikorna, chilifrukterna och eventuellt också champinjonerna och vattenkastanjerna.

2. Fräs champinjonerna (antingen ihop med kycklingen eller separat) i lite olivolja tills även de får en gyllene ton och lägg samtidigt nudelnystanen i kokande vatten.

3. Låt paprikan, chilifrukterna, vattenkastanjerna och böngroddarna vara med. Lägg dom i stekpannan tillsammans med kycklingen som nu är färdigstekt och bara ska hålla värmen. Om du stekt champinjonerna separat kan du lägga grönsakerna i det kärlet istället.

4. Häll av vattnet från nudlarna på enklast möjliga sätt genom att använda ett durkslag. När vattnet är så gott som borta, använd inte smör, margarin eller någon slags matolja för att separera dom, utan dutta istället ganska rikligt med sesamolja över dom. Lägg sedan nudlarna i stekpannan eller ditt eventuella sekundära stekkärl. Finns ingen plats för dom där kan du hälla tillbaka dom i grytan du kokade dom i så dom inte kallnar.

5. När allting är färdigt får du se till att alla beståndsdelar är varma nog att serveras, annars får du värma maten ytterligare. En fördel är om man har en riktigt stor stekpanna så man kan ha samtliga ingredienser där hela tiden. När det känns serveringsfärdigt ska du tillsätta cashewnötterna (OBS! Kolla noga upp så att dina gäster inte är allergiska!) och eventuellt ytterligare lite olivolja. Kryddningen står soya och sesamolja för.

6. Servera gärna i ett kärl som är varmt vid servering och håller värmen ett tag. Plastkärl står inte högst upp på listan, men man tager vad man haver. Woken äts med pinnar, helst av trä med tunna ändar.


50+

Nu har jag skrivit över 50 inlägg här. Det känns ganska konstigt, för det har gått så fort. Jag vet inte om det är någon som läser dom direkt, men i första hand startade jag min blogg för att sortera mina intryck och uttryck, eftersom mitt minne faktiskt är riktigt, riktigt urkasst.

Undrar förresten hur många och vilka som läser här. Det går bra att ge sig tillkänna i gästboken, om man vill. Det räcker att skriva sitt namn och kanske ett litet kort meddelande. Jag minns en gång under min gymnasietid då min lilla vän Cizzi (som flyger till USA i helgen för att stanna 1 år - oh my god!) hittade till min gästbok som jag hade på min dåvarande hemsida. Hon skrev texten "detta är ett blindmeddelande", vilket var väldigt förvirrande eftersom jag som seende kunde läsa det utan problem medan en blind person skulle behöva textuppläsningshjälpmedel eller en uppläsare för att uppfatta meddelandet. Meddelandet var således inte särskilt optimerat som blindmeddelande. Fast, det klart - det kanske var ett kärleksbrev? Kärleken ska ju enligt uppgift vara blind. I vilket fall är blindmeddelanden inte någonting jag rekommenderar att mina läsare skriver i fortsättningen. För övrigt är jag allätare (förutom blomkål och potatisbullar) och inte rädd för kritik. Faktum är att jag tål att läsa det mesta, inkl "vad snygg du är!", "dina texter är underbara!", "jag/vi vill gärna sponsra dig" och dylika uttalanden. Så skriv för schålingen i gästboken! Tack på förhand.


Smått & gott

Kalle ligger hemma hos mig och sover. Kanske har han gått upp nu förresten. Klockan ställde jag i samråd med honom på kvart i 11. Ska strax ringa honom och kolla om vi ska äta ihop, eller om det blir jag och mamma som lunchar idag. Det finns lite rester hemma från gårdagens middag som Herr Macklin kan mosa i sig, om han önskar slippa cykla in till den stora staden.

I våras sökte jag som ni kanske redan vet till Skövde Operettsällskaps höstuppsättning och jag är glad att jag tackade nej till min plats (fast det säkert hade varit väldigt roligt), eftersom jag känner att jag vill heltidssjunga nu. Längtan efter att träffa likasinnade, träna och utvecklas har infunnit sig för länge sen. Jag väntar med spänning från antagningsbeskedet till MI. Det bör komma i veckan.

Ja, nu har jag pratat med en nyvaken Kalle. Han blir kvar hemma och jag och morsan käkar istället. Söderströms kl 12.30 blir det för min del och vi kommer troligtvis käka nån macka. Kalle ska väl vara hemma och spela Metal Gear Solid 2, som han köpte igår. Jag köpte ett minneskort till stackarn också, så nu kan han spara och slipper spela om alltihop. Det är han värd, för han var jättesöt igår som både lagade mat och diskade medan jag fick slappa. Helschysst!


2005-06-27

Tele2 - Bredbandstelefoni

En av Tele2:s trevliga medarbetare säger så här:

"Hej!

Du kan använda dig av vår Bredbandstelefoni vart du vill i världen bara du har tillgång till en bredbandsuppkoppling som klarar minst 128 kbit/s i vardera riktningen.

Det går att portera sitt telefonnummer till oss, detta kostar 399 kr och tar 3-4 veckor att genomföra, men om du använder dig av ADSL är det i dagsläget inte möjligt att portera eftersom ADSL-abonnemanget då kommer att avslutas.

I gratis Sverigesamtal (99 kr) ingår öppningsavgiften. Du kan även välja att endast betala för de samtalen du ringer (enligt prislista) då betalar du dessa samtal samt startpaketet, ingen fast månadsavgift tillkommer.

När du befinner dig i USA och ringer samtal till Sverige så räknas dessa som Sverigesamtal, ringer du däremot ett nummer i USA räknas det som ett utlandssamtal och du betalar enligt prislistan.

Hur du skall ansluta ATA-boxen beror på vad för slags modem du har, om det har en inbyggd router bör det fungera att koppla boxen direkt annars kan du behöva en router för att få det att fungera."


2005-06-26

Kållandsö

Nu drar jag och söt-Kalle till Kållandsö. Vi ska leka med dom andra barnen. Hejdå!


Midsommarhelgen

Nyss hemkomna från vår käre vän Rasmus sitter jag och läser lite på nätet medan Kalle sitter vid tv:n och blegar. Vi var nere i småbåtshamnen och grillade förut och efteråt kollade vi lite på gamla Pyjamasavsnitt som Rasmus hade på datorn. På vägen hem till Rasmus såg vi en jättesöt igelkott. Den fick väldigt bråttom när vi stannade våra cyklar för att kika på den. Den blev nog rädd och sprang jättefort. Den fick upp en hög fart och slog nosen (kanske hela huvet?) i en hög trottoarkant! Stackars Pigge! Hoppas att den mår bättre nu.

Midsommarafton avlöpte smärtfritt. Jag och Kalle var på den årliga samlingen hos farmor & farfar och käkade grillspett som man själv fick plocka ihop med kött och olika grönsaker och potatis med supergod sås. Jordgubbar med glass och grädde till efterrätt. Spelningen med Folk & sånt i samband med midsommarfirandet i Örthagsparken i stan gick rätt okej. Såg att min chef och hans sambo, tillika min medarbetare, stod och lyssnade. Mormor & morfar var där och mamma & pappa med. Kalle fick hoppa in på trummor, eftersom Oskar tyligen skulle på nåt bröllop. Han gjorde väldigt bra ifrån sig, i synnerhet med tanke på att han faktiskt inte kan våra låtar så bra. Efteråt var det dags för mat och snaps hos mormor & morfar. Grillad kyckling, kalkon och fläskfilé med potatis och ännu en slags supergod sås. Även lite lax fanns att avnjuta för den som var sugen på det. Efterrätten blev denna gång jordgubbar med mjölk och socker.

Efter käket fick vi lyssna på gamla kassettband som jag, Hampus, Rasmus och pappa spelat in när vi barn var små. Det var några olika låtar, jag sjöng t ex en flerstämmig a capellaversion av "The sound of music" och Hampus sjöng "Byns enda blondin" med sin innan målbrottet-ljusa stämma. Tillsammans sjöng vi alla fyra en "Smurflåt", självklart med riktiga smurfröster. Det fanns även en version av "Hårda paket" som vi barn gjort. Jag minns väl att jag tog med den låten till skolan när jag gick i fyran eller femman och spelade upp den som ett bidrag i klasstoppen. Ingen kände igen artisten och jag fick förklara att vi gjort den själva. Det var uppenbarligen imponerande eftersom vår låt kom etta... Morfar spelade upp ytterligare ett kassettband med äldre inspelningar av bl a min kära mor, när hon var barn. Hon var kanske i 10-årsåldern, eller något yngre, och hon sjöng jättesött! Ja, det var verkligen roligt att höra.

Nu tror jag bestämt att det är dags för oss att sova. Gonatt på er allihop!


2005-06-23

Huvet fullt

Japp. Inte syftar jag på tv-serien Huset fullt. Nä, jag har huvet fullt av tankar och saker att göra. Efter att jag slutat jobbet kl 17 ska jag susa hem snabbt och plocka undan och dammsuga det jag inte hann med igår. Jag hälsade nämligen på min käre vän Rasmus och vi (mest han, faktiskt) gjorde pannkakor och chokladpudding. Det var trevligt! Men nu måste jag hinna ikapp. Jag har tvättid ikväll också, men som tur är har jag ingen disk att ta hand om (bara 4 bestick som tar 1 minut att diska). Badrummet borde också städas och hallen och bokhyllan borde resas ut. På tal om rensa ur, garderoberna är fulla av kartonger och påsar som knappt inte innehåller nåt vettigt alls. Där borde jag verkligen rensa. Sen borde jag lägga över det som finns på gamla datorns hårddisk så jag sen kan göra mig av med åbäket. En gammal bildskärm, ett 56 K-modem samt tangentbord och mus av äldre modell är andra exempel på överflödiga saker jag har på lager. Kanske ska anlita städhjälp...

Kalle kommer strax efter kl 18, så ni kan ju tänka er hur mycket av ovanstående som blir gjort. Nej, precis: Typ inget.


2005-06-22

Cizzi flyttar till USA

Jag kan knappt tro det! Om drygt en vecka är Cizzi i Santa Monica i Kalifornien. Shit, vad tiden går snabbt! Hon ska läsa foto på Santa Monica College. Jag hoppas verkligen att allting går bra och flyter på. Kan liksom inte låta bli att bli lite pirrig i magen när hon ska ge sig iväg så där. Lilla Cizzi i stora världen! Ja, men det ska nog gå fint det här. Möliböli!

Santa Monica College


Linda Skugges privatlivsduell

Linda Skugge utmanar via sin blogg andra bloggare att svara på ett antal frågor. Här är mina svar:

[Vem är du mest avundsjuk på nu och varför?]
- Ingen aning. Kan för tillfället inte komma på en enda. Jo, förresten - min familjs två katter! Dom har så softa liv. Närhelst dom önskar kan dom leka, sova, jaga och äta. Och hela tiden blir dom gosade med. Så vill jag också ha det.

[Säg tre hemliga önskningar, svara ärligt och privat. Önska ingen chokladglass liksom.]
- (1) Att jag kommer in på Musicians Institute i Los Angeles. Jag vill verkligen syssla med musik resten av mitt liv, det vet jag säkert. Dock känns det lite olustigt att uttala sig så, jag tycker att det låter som om jag tycker att jag är skitbra och att jag tror att det bara är att bli heltidsmusiker rakt upp och ned. Det är ju verkligen ett yrke som kräver efterfrågan och man måste ofta uppfinna egna jobbtillfällen. I vilket fall är det ändå en önskan jag har som ligger högt upp på listan.
- (2) Att alla människor tog ansvar för sina egna och sina barns liv (fram tills barnen blir myndiga). Jag vet att det låter lite klyschigt, men det är verkligen något jag önskat länge.
- (3) Att min familj, mina släktingar och nära vänner ska känna glädje och stolthet när dom tänker på mig och inte tycka att jag bara är världens pina.

[Vad gjorde dina päron för största misstag?]
- Dom har inte under den tid jag minns öppet visat någon större ömhet, respekt eller kärlek till varandra.

[Säg en dålig sida hos din svärmor/svärfar.]
- Man kan väl inte ha riktiga svärföräldrar förrän man är gift? Nåväl, min partners föräldrar känner jag inte så pass väl att jag kan uttala mig om dåliga sidor i vilket fall.

[Vad skäms du mest över hos dig själv?]
- När jag gick i åttan och nian hade jag inte så många kompisar, men jag umgicks i alla fall med två tjejer i min klass litegrann. När jag började ettan av gymnasiet fick jag lite nya vänner i min nya klass. En gång när jag satt och åt tillsammans med dom i matsalen sa jag nåt om att en av dom två tjejerna som jag umgåtts med tidigare var dum i huvet, eller nåt sånt (minns inget ordagrant). När jag senare vände mig om fick jag se att den här tjejen satt vid bordet bakom mig och det var tydligt att jag talat så pass högt att hon hört vad jag sagt. Hon såg ledsen och sårad ut, men jag låtsades som inget hade hänt utan skrattade nog bara ihop mina nyvunna kompisar och gick bort för att lämna disken. Detta är ett återkommande minne laddat med ångest och jag skäms verkligen över att jag sa så där. Det var så onödigt, för jag menade det inte ens. Visst var vi inte så bra polare, men hon var knappast dum i huvet och hade absolut inte gjort något för att förtjäna detta omdöme. Om jag skulle träffa den här tjejen idag önskar jag verkligen att jag skulle ha mod nog att berätta för henne att jag inte menade vad jag sa då och att jag djupt ångrar detta. Helst vill jag ju ha det ogjort, men nu är ju allt som det är...

[Vad är du mest mallig över hos dig själv?]
- Att jag fick ett helschysst jobb direkt efter studenten och att jag faktiskt är ganska så lättlärd vad gäller tekniska prylar. Vidare blir jag lätt lite småmallig när jag får höra att folk tycker att jag sjunger bra.

[Vilken är ditt livs största sorg?]
- Att alla som betyder så himla mycket för mig och som jag älskar så oändligt någon gång kommer att försvinna. Jag är så rädd att någon ska dö runtomkring mig att jag känner sorg redan innan det har hänt. Förberedande sorg, på något vis.

[Beskriv varför du är en stor bluff.]
- Jag är egentligen inte alls så "hård" och känslokall som jag verkar utåt. Jag gråter jätteofta, men nästan ingen vet. Jag har humörsvängningar som gör att vem som helst skulle uppfatta mig som schitzofren.

Linda Skugges blogg på expressen.se
Linda Skugges egen hemsida


A tribute to my family

Jag måste ha typ världens bästa familj! Skulle aldrig i livet byta bort dom, inte under mina mer sansade stunder iaf. Dom tar hem priset inom kategorierna bästa föräldrarna och bästa syskonen fast dom är helstörda. Det måste väl ändå vara en bedrift? So, to my folks back home - thanks for being! (Pssst! Vi har även världens urgulligaste katter)


Charmerande

Hej.
Jag älskar när främmande människor vill sexchatta med mig.


En flickas klagan

När jag var yngre fick jag ofta veta att den som hade besvär av mensvärk kunde trösta sig med att det skulle bli bättre när man haft mens i några år. Yeah right! säger jag bara.

Förr kunde jag få ont i magen (det är ju inte direkt i magen det onda sitter, men man får förenkla ibland) nån gång mitt på dan under mensens första eller andra dag. Det gjorde ont och var jobbigt, visst, men det gick över med en värktablett och kom sen inte tillbaka mer.

Numera vaknar jag nån gång vid mellan 04.30-05.00 på morgonen (samtidigt som jag får mens) av att jag har djävulskt ont i magen. Eftersom det kommit att bli en regel, till synes helt utan undantag, har jag insett att det ALDRIG går över om jag inte käkar en ipren. Alltså: Går upp, upptäcker att jag har febersymptom och är jätteyr, hittar slutligen ut i köket, slänger i mig ett glas vatten med bifogad ipren och sen är det toa som gäller.

När jag sedan hittar tillbaka till sängen så är jag helt körd. Superkramp i magtrakten och illamående som slår det mesta. Sen väntar ca 1/2-1 timmes väntan på att det akutonda ska gå över. Det liknar litegrann den "dvalan" man kan hamna i när man har feber och ligger i sängen, man har liksom inte så bra koll på vad som händer omkring en utan är ganska borta helt enkelt. Slutligen somnar jag ifrån värken och om man ska gå upp inom 1-2 timmar är jag hyfsat okej, men är det inte förrän om 4-5 timmar jag ska upp så blir det ungefär samma procedur igen. Värken släpper liksom aldrig, måste ständigt bedövas. Kan behöva käka ipren nästan konstant i 2 dygn och skiten ger sig inte.


Dator- & internetberoende

Sedan jag fick leka i PaintBrush på farmor & farfars första dator nån gång på den tiden då Windows 3.X fortfarande var hippt har jag nog egentligen varit fast. Då var jag liten och trodde att det var en lek. Ungefär som att spela ett brädspel eller gunga i trädgården. Föga anade jag hur stor betydelse datorer skulle komma att ha i mitt framtida liv.

Jag har alltid varit intresserad av elektronisk teknik. Inte så mycket att jag uteslutande ägnat mig åt det eller mekat med en massa prylar. Nej, det är inte alls så. Jag tror faktiskt att allting bottnar i att tekniken underlättar vardagen. Och jag är ju förjävla lat, så det passar verkligen mig.

Numera använder jag dagligen datorer till en massa saker. Inte trodde man väl som liten -84 att man skulle jobba heltid med att sitta vid en dator och joxa. (Nej, faktum är att jag aldrig ville ha nåt jobb alls. Allting verkade tråkigt efter ca 10 minuter, förutom musik och då i synnerhet sång.) Man visste inte vad en dator var, hur den såg ut, eller vad man skulle ha den till. Så såg iaf min uppväxt ut.

Jag tror att det var nån gång under slutet av lågstadiet som farfars företag skaffade sina två Windows 3.X-datorer för att ta hand om bokföring och liknande uppgifter. Då visste jag ingen annan som hade dator och jag visste inget om andra användningsområden. Under slutet av mellanstadiet hamnade en dator med Windows 95 längst bak i klassrummet. Den var poppis, men jag var inte så förtjust i dom fjantiga programmen, och att lärarna knappt fattade hur man använde Word. Veckobreven skulle skrivas på dator och det skulle vara så mycket moderniseringar och "coola" effekter ā la Word-Art så man mådde illa.

Högstadiet närmade sig och där kom vi elever i kontakt med fenomenet datasalar. En massa datorer samlade på ett enda ställe. Vi hade nog några enstaka grundläggande datalektioner och så användes salen för en del faktasökningar på nätet i samband med skriftliga arbeten. Jag minns även att vi hade nån språklektion då man skulle gå in på tyska sidor och ja, det var skitfjantigt. Lärarna visste som vanligt inte hur datorerna funkade och fast jag själv inte hade någon dator hemma verkade det iaf som jag kunde mer än halva klassen (killarna kunde i regel något mer än tjejerna på den tiden).

Jag tror att det var i nian som mamma och pappa skaffade två datorer. En till sig själva och en till barnen. Windows 98 var standarden och man kunde göra mer och mer på sin dator. Fenomenet internet fungerade inte längre som ett schysst tillägg till datorn, utan det började bli en nödvändighet att ha tillgång till den stora vida webben. Så fort datorn var på var telefonlinjen upptagen. Två telefonlinjer blev vardagen för en hel del familjer, vår inräknad. Så här såg det ut för min del, i mer eller mindre 3 år. Sen var det dags för två nya datorer med Windows XP och i och med detta skedde det på nästan alla plan en avsevärd förbättring.

I maj 2004 flyttade jag hemifrån, med mig fick jag en av våra gamla trotjänare från -99, brôtdatorn nr 1 (även kallad Tröskverket). Den har mer eller mindre hållt i 1 år. När jag skaffade 8Mbits adsl-anslutning i januari (efter att telestationen inne i Lidköping byggts ut i december) förstod jag att det verkligen, verkligen, verkligen var dags för en ny dator.

Nu när jag äntligen fixat det har jag t o m varit så duktig att jag lärt mig använda DC++ och kan ladda ned program och sånt själv. Ja, jag är verkligen en datafjant. Jag sitter av en massa tid vid datorn men jag töntar mig bara och gör ofta inte nåt som är riktigt viktigt i verkliga livet.

Nu har jag uppgraderat mitt dator- och internetberoende ännu en gång. Vad händer nästa gång? Kombinerad dator-diskmaskin-biltvätt-partner? Nee... förstör!


2005-06-21

Jag AVSKYR alla vuxna...

... som inte gör allt för sina barn, utan bryr sig mer om sig själva. Hur kan man INTE bry sig om sina barn och låta bli att kämpa för att deras liv ska bli så bra som möjligt?

Skaffar man barn så gör man, det är ingen idé att försöka slippa undan. Även om det inte var planerat så finns ingen annan där som tar ansvaret och ställer upp för barnet. Att ha heterosex är faktiskt att chansa eller ta en risk, beroende på hur man ser det. I stort sett allting som har med barnet att göra är föräldrarnas ansvar.

Inte en jävla förälder kan komma och säga att han/hon inte kan hjälpa att deras barn mobbar andra ungar, beter sig svinigt mot lärare, stjäl, knarkar och super och sen (eftersom man avsagt sig ansvaret) skita i barnet och låta dom här händelserna upprepas gång på gång. Vem fan ska göra nåt åt dom här sakerna om föräldrarna inte gör det? Det finns någon/några som kan ta hand om barn och ge dom kärlek, omtanke, uppfostran, regler, mål och stöttning för att nå deras mål - det är dom vi brukar kalla föräldrar och vårdnadshavare.


Sitter du bra framför datorn?

Under tiden du sitter framför din dator sysslar andra svenskar med att gå på bio, tvätta, jobba, laga & äta mat, umgås med släkt & vänner, ägna tid åt en personlig hobby, diska, träna, färdas med något transportmedel, sova, lyssna på musik, se på tv, gosa med sina husdjur...

Samtidigt finns en massa andra svenskar som gråter, våldtas, känner sig ensamma, misshandlas, drabbas av livshotande skador & sjukdomar (eller har närstående som gör det), inte får umgås med sina föräldrar, inte får umgås med sina barn, grälar, mördas, förlorar sina jobb, blir särbehandlade för något dom inte själva kan påverka...

Inget liv är det andra likt.
Alla har inte samma förutsättningar, men du kan behandla alla jämlikt.


Sjuk sjukvård

När jag fick urinvägsinfektion i slutet av februari 2005 antecknade jag bemötandet jag fick från sjukvården. Tisdag 1 mars skrev jag följande:

Jag ringde vårdcentralen igår och bad om hjälp för att mina tabletter mot urinvägsinfektionen inte hjälpt utan att jag istället blivit sämre. Dom kunde naturligtvis inte hjälpa mig, dom var ju så fullbokade. Tanten i telefonen sa iaf att jag skulle ringa jouren kl 17.

Jag ringde kl 17 och satt i kö i tio minuter. Sen svarade en tant: "Jourcentralen Skövde, (namnet x)". "Ehh, jag ringde till Lidköpings jourcentral", svarade förvånade jag. "Ja, men dom har nog inte kopplat om växeln än, det gör dom inte förrän kl 17 och dom är nog lite sena." Numret går alltså till Skövde på dan och sen till Lidköping på kvällen. Hon sa att jag skulle ringa samma nummer igen för att dom nog kopplat om då.

Jag ringde igen och satt i kö i dryga 20 min. Kl var ca 17.40 när jag kom fram. När jag väl kom fram så var tanten i luren supergrinig. Hon frågade om jag verkligen behövde vård. Vid det laget hade jag varit sjuk i lite mer än en vecka och medicinen hade inte hjälpt, utan symptomen hade blivit värre. Detta förklarade jag, men hon var ändå sur och tyckte att jag nog kunde vänta.

Under söndagen och i synnerhet under måndagen var jag verkligen skitkass. Till slut kunde jag inte ens gå normalt för att det gjorde så ont, men hon tyckte att jag kunde vänta och se!! Vad fan ville hon egentligen? Att jag skulle bli så sjuk att jag inte skulle kunna ringa så att hon slapp ta mitt samtal och jag kunde dö i lugn och ro hemma så hon inte behövde vara inblandad? Eller ville hon kanske att jag skulle bli så dålig att jag skulle behöva flygas akut till nåt storstadssjukhus? Hur i helvete kan hon över telefon avgöra hur sjuk jag är?

Jag kunde ringt och tjatat varje dag, men jag väntade en vecka och hoppades verkligen att tabletterna jag fått skulle hjälpa. Slutligen insåg jag ju att jag var tvungen att ringa, för att överhuvudtaget bli frisk. Det är ju farligt att gå (om man ens kan!) sjuk! Urinvägsinfektion kan ge svåra men, man kan få omfattande njurskador och man kanske inte kan få barn i framtiden. Men det känns ju tryggt att sjukhuspersonalen månar om ens rätt att avstå vård för deras egen bekvämlighets skull. Man sitter ju gärna i 40 minuter i telefonkö och hittar på sjukdomssymptom för att få se en sjaskig jourcentral live liksom.

Telefonhaggan avslutade samtalet med att ordagrant säga att "om du verkligen måste, så får du väl komma hit kl 18.40 då", riktigt surt som en liten trilsken barnunge. Sen när jag kom dit fanns inte en kotte där och dom verkade inte ha knappt nåt att göra alls!

Läkaren jag pratade med sa att det var bra att jag ringt, eftersom han var rädd att det skulle gå upp i njurarna om jag inte kommit in snart. Han sa att han inte kunde förstå varför den förra läkaren som jag pratat med hade givit mig den medicinen jag först fått eftersom den enligt journalen inte var en lämplig behandlingsmetod. Redan första gången jag fick urinvägsinfektion (2002) hade man noterat i journalen att dessa tabletter inte hade nån verkan på mig.

Hela förra veckan och särskilt dom senaste 3 dagarna har jag haft så otroligt jävla ont p g a att en riktig höjdarläkare inte kan kolla journalen (jag talade snällt om att jag tidigare haft urinvägsinfektioner och då fått olika mediciner som inte fungerat, men att jag inte mindes namnen på dessa)! Läkaren jag fick igår träffade jag i ca 5 minuter. Han hade läst min journal och tog både urinprov och blodprov för att så gott det går kunna säkerställa att jag snarast skulle kunna hitta till bättringsvägen. Han var invandrad och inte så jättebra på svenska, men nog fan gjorde han ett strålande jobb!

Imorse när jag vaknade, efter att ha käkat 1 av totalt 24 tabletter, så mådde jag redan märkbart bättre. Har faktiskt inte haft alls så ont idag. Tack, bäste herr läkare!


MEDIA - vår tids gud

Nästan alla TROR på media. När ska folk göra slag i saken och ifrågasätta medias fakta och (ännu viktigare:) dess s k inflytande? Sveriges befolkning är lättlurade nog att tro att dom är slavar under media när det i själva verket är dom själva som bestämmer och media som är beroende av att folket bekostar deras bravader.

Nationalencyklopedien uttalar sig gärna om vad media betyder:
"media - kanaler för förmedling av information och underhållning, se massmedier"
"massmedier - tekniska medier och medieorganisationer som förmedlar information eller underhållning till en stor publik, vilken i stort sett samtidigt nås av massmedieinnehållet"

Ingenstans kan man läsa att det är en ständigt pågående monolog (med få undantag) som man måste lyssna på och att media dessutom är enväldig och allsmäktig. Det funkar alltså inte att gång på gång skylla ifrån sig på media när man gör slut på sina pengar på nya kläder, inredningsprylar eller nyaste bilen eftersom man "måste vara klädd så för att medias modeexperter säger det och den som inte har den nyaste volvon från reklamen inte blir respekterad som en riktig affärsman".

Att föräldrar lär flickor och pojkar visa respekt och vördnad inför media är helt vansinnigt. Man bör istället lära ungarna att ifrågasätta och komma med egna åsikter och slutsatser. Att som förälder låta barnen tro att allt som står i alla tidningar och allt man ser på tv:n är rätt och riktigt är faktiskt (jag kommer säkert få skit för detta, men det är bara ännu ett bevis på medias inverkan av just dig - att du tar åt dig vad jag skriver) att vara en dålig förälder.

Morsor och farsor därute - intressera er för era barn! Vet ni om att er dotter läser dom där blasktidningarna som faktiskt inte tar upp nåt annat än hur hon "ska" bete sig för att få en partner? Om ni redan vet det - fattar ni inte att ni är dumma i huvet som accepterar att hon läser skiten och sen också följer alla "käcka" tips?! Hon kommer aldrig bli en hel människa om hon hela tiden måste ändra på sig själv för att tillfredsställa andra!

Vem kommer gång på gång på den briljanta idén att försöka lura i det stackars flickebarnet att hon nog faktiskt bör ha på sig kläder som framhäver "hennes feminina sida" och att hon ser fräschare ut med smink? Vem fan låter ungen springa runt i stringtrosor, som inte bara är riktigt jävla obekväma utan också direkt farliga? For your information så är det väldigt vanligt att stringisar ger upphov till olika svampinfektioner och även urinvägsinfektioner som kan leda till ofrivillig barnlöshet. Är det detta ni önskar era döttrar?

Och ni som har söner - hur tänker ni? Det är främst era söner som våldtar dom små döttrarna som ni lurat på stringtrosor. Killarna får sällan ta nån känslomässig plats, dom får bara vara starka och tuffa. Det är väl i stort sett det som deras liv går ut på: att nå den fysiska toppen.

När dessa grabbar sen blir pappor vill dom inte ta hand om sina barn - det gör ju ungarnas morsor så bra. De flesta pappor tar inte ut sin föräldraledighet. Varför skaffar dom ungar om dom inte vill dela med sig av sina egna liv till småttingarna? Mammorna som är hemma med barnen känner sig inte bara utanför p g a att pappan fortsätter med sitt vanliga liv som om han vore fri och hon får stå för all markservice hemma, utan som ensam hemmavarande förälder halkar hon snabbt efter vad gäller den inkomstbaserade pensionen. Det tycks kanske vara ett litet problem: mannen får väl dela med sig när dom kommer upp i den åldern. Men vad händer om dom separerar? Eller om han dör?

Dagens mammor och pappor MÅSTE förklara för sina söner att det inte är så viktigt att ha en karriär, att det inte är så viktigt att vara så jävla cool. Och döttrarna MÅSTE få veta att utseende inte är allt, att insidan är det som räknas och att kunskap är makt. Lär barn och ungdomar att det viktigaste är att man tar sitt ansvar för allt man kan tänkas ha ansvar för och att man gör så gott man bara kan.

Varför sätter inte föräldrar krav på sina barn så att dom får en hälsosam syn på vad som är värt nåt och vad som inte är det?


Misshandel av unga är okej

Läste för ett tag sen i NLT (lokaltidningen i Lidköping med omnejd) att en mellanstadieelev blivit misshandlad. Jag minns inte exakt, men det stod typ i ingressen, eller kanske t o m i rubriken att "leken slutade i allvar" eller nåt. Fy fan va kasst skrivet! Det hade nog aldrig någonsin varit en lek mellan dom kidsen. Det känns inte som om nån vuxen tar mobbning och misshandel mellan barn och ungdomar på allvar. Var är dom vuxna som ska ställa upp för barnen?

(För att generalisera lite:)
Stackars personal på skolan. Dom är säkert ett 20-tal vuxna som möter dom inblandade ungarna varje dag och ändå står dom så hjälplösa liksom. Vågar och orkar inget göra. Stackars, stackars vuxna.
Och poor little parents sen... oftast två föräldrar/vårdnadshavare, men minst en. Tänk, vad ska dom göra när deras unge sparkar och slår på andra? Dom är lika hjälplösa dom. Kan liksom inte göra nåt. Väljer att förneka, det är ju enklast så.

Hur många gånger har man inte hört en förälder som får reda på att deras unge mobbar andra och kläcker ur sig nåt otroligt puckat i stil med: "Är det verkligen min unge? Min sötkid skulle aldrig göra så, det VET jag".
Tänk att alla föräldrar säger att dom VET så jävla väl, fast det gång på gång visar sig att dom inget vet... Stackars satar som inte orkar bry sig om sin avkomma.

Skolorna runtom i Sverige är en fristad för alla som inte orkar bry sig om sina eller andras liv och för de som vill förstöra för sig själva och andra. Alla vuxna som är i kontakt med barn på något vis MÅSTE visa hur man sköter sig själv och hur man beter sig mot andra. Inte bara andra människor utan även byggnationer och andra materiella ting måste få behandlas väl. Man måste lära barn tidigt att ta ansvar för sina handlingar. När snorungarna i skolan får gå omkring och slå varann och lärarna inte ens bryr sig om dom springer omkring och HOPPAR på bänkar och bord i klassrummen mitt under en lektion kallas det inte ansvarstagande - inte nånstans!


English skills

Oh, I just realized that my English skills are not what they ought to be. Shit, I got some good marks in English back in the upper secondary school, but now it seems that my two years at NLT resulted in nothing but a great loss of memory. I think I need to upgrade my hard drive and reboot.

Speaking of NLT - this sucks. I feel as though my neck is badly hurt. And it's been getting worse ever since I first got the job. This leads us to the upcoming event of me leaving this antiquated place. Oh, how I long for the day when I'll get out of here.

Sure, I like my tasks and the free and creative way of working. But I can't really connect to any of my work-mates and I feel like I have to act in a special way and be somebody else while working. I have to close so many doors to myself that are hard to open again when I'm off duty. I know it sounds silly, but it actually bothers me a bit. Almost everyone has at least one kid and lots of them have grandchildren too. I'm 20 years old and the next person at NLT is past 30. The following ones are between 40 and 65 years old. I feel like we don't have that much in common and I think I actually want to move on.

What happens now?
What happens now?
Where am I going to?
Where am I going to?


Matsug

Mitt matsug är knepigt. Jag är ALLTID sugen på onyttigheter. Varför kan jag inte vara sugen på lite mer hälsosam kost? Det vore ju praktiskt, liksom. Men icke då! Nej, kakor och bakelser ska det vara. Chips och godis. Usch, samtidigt mår jag väldigt illa av att tänka på det. Det är som om jag har tvångstankar och MÅSTE tänka onyttigt. När jag käkat lite hälsokost så mår jag rätt bra, men när jag käkar skitmat så mår jag kasst. Slutsats: Käka nyttigt. Dumma kropp - bli sugen på BRA mat istället! Ska det vara så svårt att förstå? Åååh...


Sad, sad story

För ett tag sen satt jag och kolla lite på tv i min ensamhet. Plötsligt satt jag fast i Oprah Winfrey's snack, film- och bildvisning av krigs- och svältoffer. Det var verkligen hur hemskt som helst att se. Visst fanns ofta sympati för dessa människor, men det stora antalet drabbade och bristen på organisation gjorde att många ändå inte kunde få hjälp. Otäckt och ledsamt att se.

När reportaget gick över till bäbisflickors liv i Kina blev det om möjligt ännu sorgligare. Sympatin för offren uteblir ofta i detta fallet helt. Eftersom en flicka i Kina följer med sin framtida man och jobbar för hans familj önskar sig i stort sett alla föräldrar pojkar. Detta är allmänt känt och något som regeringen och myndigheterna nu börjat försöka att motverka.

Att lagen i Kina säger att varje familj bara får ha ett barn, till följd av en ohållbar överbefolkning, gör att trycket på att få en pojke ökar. På vissa orter låter man att föräldrarna få ytterligare ett försök om första barnet blir en flicka, men i regel är det mycket hårt.

Ännu hårdare är det klimat som möter de flickor som föds. Om dom inte dödas omedelbart av någon av föräldrarna (Varningssklocka! Hur fan kan man döda sin egen unge?!) lämnas barnet helt sonika vid exempelvis en vägkant eller på någon annan allmän plats. Det några timmar gamla barnet hittas i bästa fall av någon välvillig som lämnar in flickan på ett barnhem. Detta är inte ett självklart alternativ till döden då fruktansvärd vanvård utlovas. Det är inte helt ovanligt att 5 st spädbarn får dela säng, vilket ofta resulterar i att dom blir för varma och dör.

Maten är heller ingen lyxvara, om man får mat alls vill säga. Många dör av svält och näringsbrist. För att hushålla med personalen får många barn också sitta fastspända i en stol större delen av dagen (ibland utan underkläder, med en potta under den söndersågade sitsen!), utan möjlighet att kunna röra på sig riktigt.

På vissa barnhem finns dessutom något man kallar "Dying rooms" - rum i vilka man lämnar barn som man väntar på ska dö. Personalen vägrar gå in i dessa rum. Dom väntar istället på att de andra barnhemsbarnen ska komma och berätta att flickan X är död. De flesta av barnen har inga namn. En del tilltalas t o m som "Namnlös", "Flickan utan namn" och liknande. Här snackar vi om livskvalité!

Jag säger bara: fy fan va hemskt! Den svenska vardagen med allt man kan tänkas få för sig att klaga på och allting som är så "viktigt" bleknar liksom.


Supertrött med kli i ögonen

Idag är jag förbannat trött. Orkar knappt stirra på datorskärmen framför mig. Jag hann inte med många timmars sömn i natt, så nu längtar jag otroligt mycket efter min säng. 8 timmar, nu! Ögonen kliar också alldeles omöjligt mycket. Torra och svullna är dom, så jag inte kan se ordentligt. Idag är vi bara två stycken annonsproducenter på NLT, istället för runt 5 st som det annars brukar vara. Känns lite segt. Å, nej! Nu börjar näsan bli täppt igen. Svullna slemhinnor och trögflytande snor fyller utrymmet som vanligtvis brukar fungera utmärkt som transportsträcka för min inandningsluft, innan den med sin perfekta dos syre når lungorna. Nu somnar jag snart...


2005-06-20

Kulturamas ansökningsvar

Idag när jag äntligen kom hem efter jobbet möttes jag av ett kuvert från Kulturama. Jag har blivit antagen till sånglinjen och det är ju självklart jättekul! Poststämpeln visade att det sändes den 13 juni och i brevet stod att dom ville ha ett skriftligt ja eller nej på frågan om man accepterade platsen eller ej - senast den 20 juni. Det är ju idag! Ja, eftersom jag kom hem sent och har varit bortrest sen den 12 juni bör det vara okej om jag ringer dom imorgon. Frågan är bara vad schålingen jag ska säga till dom. Jag vet varken in eller ut.

Om jag mot all förmodan skulle bli antagen till MI:s VIT-program i Los Angeles känns det något mer utmanande än Kulturama i Stockholm. Samtidigt verkar Kulturama ha väldigt fina utbildningar, som jag egentligen också är sugen på. Attans också! Om både broder Hampus och söte Kalle-killen kommer in på MI:s GIT- respektive PIT-program vore det ju inte heller helt fel att åka till USA tillsammans med dom. Men om det däremot bara blir så att en eller två av oss tre som sökt blir antagna blir det ännu svårare. Kanske kommer inte någon av oss in i USA? Vi vet inte förrän om några veckor. Shit, vilket dilemma jag har försatt mig i! Vad ska jag ta mig till?


Kroatien

I natt kom jag, Hampus, Rasmus, mamma, pappa, Lasse, Susanne, Josefin, Gustav, mormor & morfar hem från vår veckolånga utflykt till Kroatien. Vi spenderade större delen av tiden i staden Porec i distriktet Istrien.

Söndagen den 12 juni flög vi från Landvetter utanför Göteborg till flygplatsen utanför Pula i Kroatien och därifrån åkte vi buss i ca 1,5 timme. På vägen till Porec stannade vi och släppte av några resenärer som skulle bo på två olika hotell i den lilla fiskebyn Rovinj innan vi slutligen fick checka in på 3-stjärniga Hotel Zagreb.

Dagarna spenderades främst med att dega, promenera och äta. Från hotellet tog det ca 10 minuter att gå in till centrum och på dagen låg temperaturen i solen mestadels runt 35-40 grader. På de få ställen man kunde hitta lite skugga kunde man komma ner i ca 27-32 grader. Ytterst lite regn hann vi beskåda och det var absolut ingen pina, utan snarare uppfriskande. På de platser där vinden inte kom åt att fläkta var det olidligt att stanna i mer än någon minut. Om kvällarna, när solen nästan var nere och när den hade gått ned, sjönk temperaturen till 24-25 grader och man kunde känna sig lite mer bekväm.

Maten vi käkade var något billigare än i Sverige. För 35-45 kuna (i skrivande stund är en kroatisk kuna värd ca 1,3 svenska kronor) kunde man få en pizza eller en smaskig pastarätt. Detta tycker iaf inte jag är särskilt farligt om man jämför med uteätarpriserna här hemma. En öl kostade 15 kuna på nästan alla restauranger. Den kroatiska lösglassen var mycket krämig och smakerna kändes fräscha. Priset på 4 kuna per kula var visserligen inte superduperbilligt, men helt okej ändå.

Onsdagen den 15 juni åkte samtliga i vårt resesällskap, förutom pappa och Lasse, med en passagerarfärja till Venedig i Italien. Det var en speciell upplevelse som jag säkerligen kommer att minnas. En stad utan vanliga gator - inga bilar, inga cyklar - bara båtar. Privata båtar, bussbåtar (motsvarande Stockholms tunnelbana och Göteborgs spårvagnar), taxibåtar och små söta polisbåtar susade förbi. Venedig sägs vara romantikens stad och visst skymtade man en hel del kärlekspar som liksom svävade fram i dom långsmala gondolerna med trånande blickar, men större delen av staden kändes omständig och ohygienisk. Fåglar (i synnerhet duvor) flög omkring och landade överallt. Vattnet var visserligen överraskande klart, men det kändes ändå inte så fräscht eftersom tung båttrafik drog fram i alla "farleder" (vattengator). Frustrerande var det att inte kunna gå över gatan när trafiken avtog, utan istället behöva leta upp broar att kila över. Jag skulle aldrig i livet vilja bo i en sån stad, tänk att bli gammal och behöva linka upp och ned för alla höga broar. Nej, jag vet inte ens om jag skulle kunna tänka mig att ens återvända som turist över dagen. Allting var svindyrt, så även maten. Nej, sannerligen. Eftersom staden är mycket speciell kommer turisterna säkert förse dess näringsidkare med hyfsat höga inkomster i många år till, men mig får dom inget mer av.

Efter trippen till Venedig var det skönt att komma tillbaka till Porec igen. Något förvånande upptäckte jag tillsammans med mina kära medresenärer att det var minst lika skönt att slutligen komma hem till Sverige igen. Dags att jobba på igen nu då, som vanligt.

Porecs hemsida


2005-06-10

Hampus har tagit studenten

Idag har jag bevittnat min käre brors student. Nu har han alltså lämnat MoP (Music and production) på Katedralskolan i Skara och ska ge sig ut på nya äventyr. Dagen har varit allmänt vimsig och jag har mest sprungit runt och tagit kort. För att lyxa till det hela hade Skara fixat verkligt fint väder med solsken och uppehåll, utan att det för den sakens skull blev svettigt och jobbigt varmt.

Många verkar göra en så stor grej av studenten och lägger ned massor av tid och pengar för att det ska bli så där perfekt som bara en student kan vara. Det går inte riktigt hand i hand med min familjs egna traditioner, så det har varit en ganska enkel tillställning för vår del. Det har varit kul i alla fall och jag hoppas att Hampus inte kommer se tillbaka på den här dagen som a pain in the ass, utan att det trots allt var ganska gemytligt.

Om jag ska ge mig på att spå in i framtiden så tror jag att han ganska snart kommer att sakna MoP väldigt mycket. Fast när det gått ett tag kommer nog saknaden att övergå i ett vackert och positivt minne som han nostalgiskt kommer att bära med sig under resten av sitt liv.


2005-06-09

Hinner inte sova

När ska jag få tid över för sömn? Håller på som allra bäst med USA-ansökningen samtidigt som jag planerar och grejar inför Hampus student imorrn. Jag kan inte hålla koll på allting längre, det flyter ihop i huvet på mig för att jag är så sömnig. Vill sova, vill sova, vill... zZz...


Allergi & näsblod

Imorse när jag skulle resa mig upp ur sängen droppade det blod ur ena näsborren. Tänk, vilken härlig start på dagen! Jag märkte igår kväll och imorse att jag börjar bli allergisk nu. Ögonen kliar och näsan blir täppt och känns tjock. Jag tror att mitt näsblod beror på att slemhinnorna i näsan inte mår bra på grund av allergin. Jag känner igen mönstret från tidigare år och det är inget jag längtar efter att gå till mötes nu igen. Till allergisymptomen hör även märkbart ökad allmän trötthet och en del "utmattningsattacker" då det känns som om man måste akutsova för att överleva. Jag hade en sån för en stund sen då jag trodde att jag skulle somna ståendes vid skrivaren i väntan på mina utskrifter. Nej, sannerligen, vad ni än gör - skaffa er ingen allergi!


2005-06-07

Inträdesprov till Kulturamas sånglinje

Phew! Äntligen hemma från Stockholm och Södertälje. Efter spelningen i stadsträdgården igår, åkte jag och Kalle till Södertälje. Väl framme var det läggdags och vi sov sött. Imorse när vi vaknade fanns det dåligt med frukost, så vi stack till Brunnsängs centrum och handlade lite matsäck innan vi klev på bussen till Södertälje centrum och därifrån tog pendeltåget in till Stockholm. Målet var Kulturama och med Kalles hjälp befann jag mig snabbt på plats. (Grabben kan ju för schålingen varje millimeter av Stockholm!)

Tro det eller ej, men jag var faktiskt där 45 minuter innan utsatt tid, så jag hade väldigt god marginal. Satt och väntade ett bra tag innan det kom en tjej som bockade av mig på en namnlista. I brevet som jag tidigare fått från skolan stod det att min personliga provtid var mellan 13.45-14.30. När klockan var 14.45 fick jag äntligen sjunga! Då hade jag ca 10 minuter innan fått ett a vista-prov i form av en låt jag aldrig hört (kanske nyskriven för detta ändamålet? menlös text i alla fall...) som jag snabbt skulle ta ut på piano och sedan sjunga för juryn när det var min tur. Inne hos juryn fick jag börja med att sjunga en av mina två förberedda låtar utan mikrofon och sedan fortsätta med min andra låt, med mikrofon. Sen fick jag försöka mig på a vista-låten. Det gick rätt bra med tanke på mitt kassa minne, som bidrog till att jag inte hade något som helst minne av vad jag just innan sjungit och spelat.

Efter uppsjungningen följde en väldigt kort intervju, då dom frågade lite om tidigare erfarenheter, framtidsplaner och mål. Efter en kvart var allting avklarat. Sen berättade dom att jag var välkommen tillbaka vid runt 16-tiden, eller strax efter för att göra ett ensembleprov (sjunga i kör med olika stämmor, antar jag). Men, jag behövde ju senast 15.15 åka till Södertälje för att hinna hem med mitt tåg som var det sista för dagen! Jag förklarade detta och visade att det på pappret dom skickat ut inte stod nåt om att det skulle ta ytterligare tid än den dom angett (dessutom var ju allt redan försenat!). Juryn sa att dom väldigt gärna ville höra mig sjunga på ensembleprovet och pratade om att ifall alla andra sökade fanns på plats i väntsalen så kunde dom tidigarelägga det gemensamma provet, fastän alla inte fått göra sin personliga uppsjungning ännu. Tyvärr visade det sig att det saknades några, så det funkade inte så bra.

Två av jurymedlemmarna kom ut till mig, som vid det här laget gått ut ur uppsjungningssalen för att vänta på ett besked om hur problemet med ensembleprovet skulle lösas. Dom berättade att det i augusti kommer att ske en "omprov", eftersom vissa antagna troligtvis kommer att tacka nej till sina platser och ersättare måste fixas. Om jag, efter juryns överläggningar, skulle bli antagen så skulle jag i så fall kallas till detta omprov för att deltaga i ensembleprovet, eftersom alla elever måste genomgå alla provdelar för att få bli antagna. Ja, så nu är det bara att vänta och se!

Kulturamas hemsida


2005-06-03

Plötslig spelning

Direkt efter jobbet cyklade jag till Musikskolan för att repa med Folk & sånt. Hampus och Viktor har fixat ersättare till mig och Hampus på UKM:s riksfinal, så det kommer nog att ordna sig ändå. Vi körde igenom "Högfjällspolskan" en gång för att demonstrera och sen fick våra ersättare pröva några gånger. Det gick väldigt bra, precis som jag väntat mig. Plötsligt frågar Mathias vilka låtar vi ska spela imorrn. Eh, imorrn? Det visar sig att Folk & sånt har spelning imorrn kl 16 på Musikskolan (med soundcheck kl 13). Varken jag, Hampus eller Viktor har hört detta. Jag frågade ändå för några veckor sen om vi skulle vara med på Musikskolans dag och spela, men fick ett "vi får se" till svar. Nåväl, det var ju tur att vi fick veta det idag och att dom inte ringer oss imorrn vid 13-tiden och undrar var vi är.

När jag sen kom ut från Musikskolan och skulle låsa upp cykeln och cykla hem såg jag att hela annonsavdelningen, sätteriet och abonnemangsnissarna från NLT satt och stod i paviljongen utanför och skrålade med i några allsångslåtar för att avtacka en annonssäljare som ska gå i pension. Fiol-Frida och Flöjt-Sofia kollade lite konstigt på mig när jag vinkade mot vad dom verkade uppfatta som en grupp medelålders fyllon. Självklart gick jag bort och hälsade på dom och lika självklart blev jag ombedd att sjunga. Det var oväntat, men kul. Svårt att komma på vad man skulle sjunga helt a capella bara, utan tid för förberedelse. Det blev "Så skimrande var aldrig havet". Så efter en stund fick dom för sig att dom inte fått nog av mig, så jag och LOA (pensionären to be) sjöng "Anthem" ihop. Flera av mina medarbetare började då gråta. Dom påstod att det var för att det var så vackert och att det inte alls berodde på att jag sjöng falskt och jävligt, men man vet ju aldrig... Haha!

Snart kommer Kalle hit. Han kör 35 mil för att vi ska kunna träffas. Det tycker jag är sött... OJ! Nu ringde det på dörren och in kom Kalle. Pusskalas nästa!


Panik!

Imorse vaknade jag prick kl 08. Jag vaknade med ett ryck, så där stressnabbt som man kan göra ibland. Och det med all rätt, eftersom jag skulle börjat jobba kl 07.30. Det får allt bli lite extrajobb efter arbetstid för att kompensera.


2005-06-01

Början av slutet

Jag har börjat på MI-inspelningarna nu. En låt är hyfsat klar. En annan väntar på att bli påhittad och inspelad. Sen är det några gymnastiska röstövningar som ska bifogas, ett personligt brev samt svar på diverse frågor. Ja, tiden går och jag får inget gjort.

Helgen ser ut på följande vis: Kalle kanske hälsar på mig, om han hinner och orkar (hoppas!). Lidköpings Musikskolas dag på lördag med stipendieutdelning (Rasmus får sitt stipendium). Invigning av Olins Park i Skara på söndag med stipendieutdelning för MoP (Hampus får sitt stipendium). På måndag (som också tillhör helgen numera) är det dags för nationaldagsfirande i stadsträdgården i Lidköping, med musik och underhållning av bl a Folk & sånt.

Jag har tagit ledigt på tisdag i nästa vecka för att åka på audition till Kulturama i Stockholm. Hur jag hittar dit och hur det ska gå med proven där återstår att se, men nog kommer det att bli intressant! Men just nu är det iaf sömn som gäller. Nattis!