Vem är jag egentligen?

Jag tar tillfället i akt och frågar mig några frågor för att få veta mer.

[Vilket är ditt fullständiga namn?]
Sabina Ulleryd

[När och var föddes du?]
Lidköping, 1984-11-15

[Var bor du nu?]
Hollywood, Los Angeles, USA

[Är du höger- eller vänsterhänt?]
Högerhänt

[Är du en morgon- eller kvällsmänniska?]
Jag är definitivt en kvällsmänniska. Jag avskyr att gå upp tidigt på morgonen (d v s innan kl 12). Det brukar bli läggdags för min del nån gång mellan kl 24-02.

[Vilken är din bästa fysiska egenskap?]
Jag måste nog säga att det är min röst, för den har jag arbetat fram alldeles själv och jag är ganska nöjd med vad jag åstadkommit.

[Vilken är din bästa mentala egenskap?]
Jag tror i alla fall gärna att jag är bra på att lyssna på andra och analysera förhållanden, men det kan ju vara så att jag bara är självgod också och inbillar mig alltihop.

[Röker du?]
Nej, verkligen inte. Jag har aldrig gjort det och jag kommer aldrig att göra det.

[Dricker du alkohol?]
Jag har inget emot att dricka alkohol, men jag gör det väldigt sällan. Jag har på senare år insett att jag inte skulle ha några som helst problem med att bli nykterist. Dock ser jag ingen anledning att bli det för sakens skull om man inte har missbruksproblem.

[Föredrar du kaffe eller te?]
Nej, verkligen inte. Jag klarar inte av att få i mig varken det ena eller andra, om det inte är kaffe med jättejättemycket mjölk och helst nån smakessens.

[Svär du?]
Ja, för fan! Jag blir så in i helvetes jävla förbannad på folk som tycker att det är förjävligt att jag använder så förbaskat fula ord.

[Är du åksjuk?]
Ja, det händer allt. Ofta blir jag påmind om det när jag är mitt uppe i en åkattraktion på t ex Liseberg, vilket inte är så värst smidigt.

[Har du några piercingar/tatueringar?]
Jag har ett hål i vardera öra, det är så långt som jag vill sträcka mig. Vad gäller tatueringar så tycker jag att det är mycket otäckt med saker under huden, i synnerhet på mig själv. Inga fler håltagningar, inga tatueringar - uppfattat?

[Gillar du åska?]
Jajjemän, det är myspys om man slipper befinna sig på farliga ställen.

[Vill du gifta dig?]
Det vet jag inget om. Möjligtvis av juridiska och ekonomiska bekvämlighetsskäl.

[Har du någonsin blivit mobbad?]
Vi kan uttrycka det så här: Jag var inte direkt poppis under perioden lekis t o m 8:e klass. Det var en tid som verkligen inte är nåt att hurra för.

[Har du någonsin blivit slagen?]
Jorå, jag har allt blivit slagen och sparkad på ett antal gånger i skolan. Jag blev alltid lika ledsen och förbannad, men jag gav inte upp för det. (Och sen har ju Hampus och Rasmus slagit mig ett otal gånger, men det räknas väl inte? Dom fick igen i vilket fall.)

[Tror du på dig själv?]
Ja, det gör jag. Jag känner till mina kunskaper och begränsningar tillräckligt bra för att kunna optimera det jag vill visa av mig själv. Det jag väljer att satsa på är sånt som jag vet att jag klarar, även om jag ibland försöker tvinga mig själv till att ta mig an nya och tidvis skrämmande uppgifter för sakens skull. Jag har alltid trott på mitt eget värde.

[Är du hälsofreak?]
Tyvärr inte. Mitt livsmotto är "Whenever I feel like exercising I just lie down until the feeling passes" ("När jag känner för att träna lägger jag mig bara ned tills känslan försvinner").

[Spelar du nåt instrument?]
Mitt huvudinstrument är sång, men jag klinkar även lite piano. Det blir sällan några solostycken, men jag kan hjälpligt ackompanjera mig själv när jag övar in låtar att sjunga.

[Kommer du bra överens med dina föräldrar?]
Ja, det tycker jag nog. Ibland kan jag bli mer än lovligt förbannad på dom, men oftast är det blixtsnabbt övergående. Jag är som en blandning av mamma och pappa (både fysiskt och psykiskt), vilket förklarar mitt ibland något sjuka beteende. Men om vi ska snacka allvar så jag älskar dom och jag beundrar dom också enormt mycket.

[Vilken årstid gillar du bäst?]
Vintern, helt klart. Jag gillar inte sol och värme, men snön är hur mysig som helst.

[Hur många cd-skivor äger du?]
Cd-skivor? Vem vill ha cd-skivor som tar massor av plats och väger för mycket för att släpas på? Det är ju helt klart mp3-filer som gäller nu och jag har ett helt gäng.

[Vad saknar du mest?]
Just nu saknar jag mamma, pappa, lillebror Rasmus, mormor & morfar, farmor & farfar, morbror, moster, farbror, faster, kusinerna samt gammelfarmor & gammelfarfar allra mest. Sen finns det ju andra saker att sakna såsom farmors tunnbröd, mormors stuvade spenat, mammas chili con carne och pappas (egentligen något uttjatade) pizzor.

Öööh...

Jag vet inte riktigt vad som rör sig i huvet på mig nu, men det är en hel del saker. Imorrn är det dags för "re-registration" och ikväll har jag förberett mig för den genom att välja mina "electives" (valbara kurser) som jag vill ha nästa kvartal. Jag hoppas att jag får mina förstahandsval, för det är dom kurserna jag helst vill läsa. Imorrn eftermiddag vet jag förhoppningsvis hur det blir med det.

Idag var det nån slags årlig julparad som gick längs Hollywood Boulevard och tydligen tog dom en tur förbi vår gata, för när vi lyckligt ovetande kollade ut genom fönstret fick vi se ett hundratal hästar stående utanför. Vi gick ut efter en stund och insåg att vi missat paraden. Inte för att det var nån stor grej för nån av oss, men ändå. Det var i alla fall en hel del poliser och massor av människor i rörelse, men det som var mest överväldigande var all skit och alla sopor som låg precis överallt. Hur tänker folk egentligen? "Åh, det är parad idag - vi får inte glömma soporna hemma!"? I vilket fall så kan man konstatera att vissa människor uppenbarligen inte är gjorda för att vistas på allmän mark.

Sushi master

Kalle har gjort sin specialitet idag igen - sushi! Eller som pappa trodde att man skrev: sorsi. Det blev ca 80 rullebitar, varav ca 20 stycken med lax i, samt ca 10 laxbitar. Om vi hade köpt sushibitarna ute på restaurang så skulle vi sannolikt behövt hosta upp runt 700 svenska kronor. Våra utgifter (Kalles jobb ej inräknat) blev ungefär 90 kronor, d v s 1 krona/bit. Det är faktiskt inte så farligt. Och det är ju väldigt nyttig och fettsnål mat, till skillnad från all amerikansk färdigmat som finns att få tag i häromkring. Vi har hittills bara lyckats äta upp hälften, så resten får vi snaska i oss imorrn.

Livet enligt Sabina

Varje dag är som ett nytt liv - fullt av möjligheter och omöjligheter. Ibland är allting underbart och ibland är det förjävligt, men jag gillar det. Jag gillar livet och allting som jag får uppleva. Var jag än befinner mig så har jag alltid med mig mina minnen och erfarenheter, det som tillsammans är jag och mitt liv.

Happy thanksgiving!

Idag och imorrn är vi lediga från skolan. Nu firar nämligen Amerikas befolkning thanksgiving. Jag antar att det ska motsvara den svenska tacksägelsedagen, fast självklart ska amerikanerna överdriva allting och käka halvt ihjäl sig med hjälp av kalkon och andra läckerheter.

Mitt intryck är att thanksgiving matmässigt är större här än självaste julfirandet, det som vi svenskar i allmänhet lägger bra mycket mer tyngd på. Jag, Hampus och Kalle tänker dock inte sträcka oss så långt, utan vi gör en enkel men ändock mycket festlig indisk kycklinggryta. Det luktar mycket gemytligt ur den puttrande grytan just nu, så det ska nog väl smaka.

För övrigt känner jag mig lite bättre idag. Jag tror inte att jag har nån feber längre, vilket självklart känns skönt. Kanske beror det på att jag suttit och räknat kvitton och haft en väldigt trevlig dag över lag, vad vet väl jag? Nu är det som sagt alldeles strax matdags och det hurrar (och kurrar) i alla fall min mage för.

Ingen höjdare

Nej, just nu är det inte så kul. Jag sitter nämligen hemma och är sjuk och eftersom jag inte orkar göra nånting och vi inte har nån TV att slökika på så får jag ta och skriva ett litet stycke här.

Tidigt, tidigt imorse var vi i skolan och köade i totalt ca tre timmar för att få en tid för "re-registration". (Jag tror att det var den tidiga uppstigningen och det långvariga köandet i stark sol som knäckte mig till slut.) Jag fick tid nästa måndag och tills dess ska jag ha valt mina "electives" (valbara kurser) som jag vill ha nästa kvartal. Nu tänkte jag sätta mig och bläddra igenom kurskatalogen och lite annan information som vi fått för att kunna lista ut vad jag ska välja. Sen ska jag sova igen, för jag måste bli frisk snart!

Sängliggande

Idag är jag riktigt lat så jag ligger i sängen och bloggar. Sömnigheten har inte riktigt infunnit sig än, så jag tänkte passa på och skriva några rader. Helgen har varit ganska stillsam, jag har sovit ordentligt och försökt ta det lugnt för att bli frisk och kry igen tills skolan börjar på nytt. Det är alltså den åttonde skolveckan som tar fart imorrn och det känns som om jag knappt hann blinka innan den förra var över.

En sak som jag funderat på är det faktum att min bonnedialekt har "förvärrats" sen jag flyttade till USA. Nu finns här ingen som ständigt påminner mig om hur man "ska" prata för att anses vara "normal". Det är mestadels Hampus och Kalle som jag pratar svenska med. Vad gäller Hampus är han ännu värre än vad jag är på att prata med grov dialekt och när det kommer till Kalle så låter har han ju i våra ögon redan en "grov" och rolig stockholmsk dialekt, så han är ju inte bättre han. Troligtvis kommer jag återvända till Sverige med västgötsk dialekt och amerikanskt vokabulär.

Hepp, nu blir det till att natta mig. Hej så länge!

Extra, extra - see all about us!

Nu händer det en hel del på bildfronten. Massor av nya alster finns att kika på om man bara lyckas klicka på länken "USA-bilder" under rubriken "länkar" i menyn till höger. Lycka till!

(Sushin blev förresten helt okej. Provsmak finns på bildsidan.)

Förkylning, sömn och sushi

Redan innan showen på Hard Rock Cafe Hollywood kände jag att en förkylning var på gång att inta min kropp. Och mycket riktigt hade jag hyfsat ont i halsen och var öm i kroppen och lederna redan dagen efter. Efter ca 13 timmars sömn är jag dock i lite bättre skick. Idag har vi varit och handlat och just nu håller Kalle på att tillaga sushi. Det blir ett gäng rullebitar med crabsticks, avocado och gurka. Jag hoppas innerligt på att det blir ätbart, för min mage har kommit i sin kurrfas nu och det är bara en tidsfråga innan den börjar vråla ordentligt efter mat.

Vad händer egentligen i Hollywood?

Jo, det ska jag allt tala om. Ikväll körade jag åt Johanna Boberg på Hard Rock Cafe Hollywood och det var skitkul! Jag tror att det gick ganska bra, men det är alltid svårt att få en bra uppfattning om "ut-ljudet", eftersom man inte hör den färdiga mixen som kommer ut i högtalarna när man står på scenen utan mer av ett direktljud och förhoppningsvis lite av sig själv i nån monitor. Men det jag hörde lät i alla fall ganska bra. Johanna sjunger otroligt bra och resten av musikerna är också väldigt, väldigt duktiga så förutsättningarna var ju inte dom sämsta.

Nu är jag jättetrött, så jag ska nog lägga mig och sova snart. Kanske vill magen ha nåt att smaska på först, men sen blir det till att nanna. Upp tidigt imorrn igen...

Back in business

Nu har jag uppdaterat sidan med USA-bilder som finns bland länkarna i menyn till höger. Efter att Kalle givit mig tillstånd att publicera utvalda bilder på honom får ni nu chansen att uppleva detta exklusiva tillfälle. Den berömda dammsugaren fick också vara med på ett hörn och det fick även vår granne och tillika vän Dylan. Såja, kila i väg och kika nu! (Observera att bilderna alltid ligger i kronologisk ordning.)

Gullhönan

När jag var mindre sa alltid mormor till mig att jag var en gullhöna, en nyckelpiga. Och för varje år som jag levde skulle jag få en till prick, ni vet såna prickar som nyckelpigor har på ryggen.

Imorrn får jag en ny prick och jag måste erkänna att det känns lite konstigt att befinna mig i USA just nu. Jag har aldrig varit den som firat min födelsedag på nåt väldigt sätt, men ändå brukar det ju slinka med nåt litet kalas. Släkten brukar komma hem och äta smaskens och dricka kaffe, mer än så är det inte. Inga flashiga fester eller utenätter, utan mycket vardagligt. Ändå känns det konstigt att inte vara hemma och umgås med familjen och släkten.

Vad gäller presenter så har jag svårt för att inte få dåligt samvete när folk köper saker till mig. Jag menar, jag har ju mina egna pengar och bör därmed klara mina egna utgifter. Sen är det alltid så att jag i efterhand (när jag fått presenter och "kalaset" är över) undrar ifall dom som givit mig presenterna förstår hur glad jag blir och hur mycket jag uppskattar deras givmildhet och det faktum att dom tänker på mig.

Ibland tror jag att jag är bland dom sämsta i världen på att uttrycka min tacksamhet. Kanske är det för att jag samtidigt skäms över att bli "ompysslad" och hamna i centrum när jag inte direkt gjort nåt för att förtjäna detta. Jag vill gå och gömma mig samtidigt som jag vill krama alla.

Idag fick jag i alla fall ett grattisvykort från mamma, pappa, Rasmus och katterna. Och förra veckan fick jag ett grattisbrev från mormor & morfar. Dom var mycket välkomna båda två. Det är så skönt att ha nån fysisk koppling till alla där hemma.

Heltäckningsmatta - ett sätt att gömma

Då var det alltså dags igen för en rapport från insidern, Hampus, och den här gången har jag gett mig i kast med att dammsuga lägenheten. Jag började med att sätta i sladden och kolla så att allt var i ordning innan jag tryckte på strömbrytaren. Efter cirka tre sekunders betänketid stängde jag åter igen av dammsugaren då jag insett hur otroligt högljudd den var. Okej, öronproppar på (även för Sabinas del) och försök igen.

Först och främst får jag säga att amerikanernas dammsugarmodeller verkligen suger, bokstavligt talat. Och då menar jag inte på det bra sättet. De är tunga och klumpiga och man får kramp i armen efter bara ett par minuters arbete. Sen var det också så att allt man försökte suga upp låg kvar efter att maskinen uppenbarligen gjort så gott den kunnat och det var tyvärr inte riktigt det resultat jag och de andra bosatta här i lägenheten var ute efter.

När jag i alla fall till slut kände mig någorlunda nöjd med resultatet (d v s efter att ha sugit överallt tre-fyra gånger) konstaterade jag till min förvåning att dammsugarfiltret redan var fyllt till häften och att det måste ha legat mängder med smuts och damm i den lömska heltäckningsmattan. Strategiskt nog har de också valt färgen beige/grå på mattan, vilket också det hjälper till att kamouflera alla de smutspartiklar som finns på golvet.

Slutsatsen är att trots allt att vi är glada att vi införskaffat en s k dammsugare (vars namn för övrigt är "Dirt Devil", vilket får en att fundera på i vilket syfte de valt just det namnet) och utan dennes hjälp hade vi förmodligen aldrig hittat de spännande saker som låg ingrodda i mattan. Over and out!

/Hampus Ulleryd, USA-korrespondent

Ojsan!

Vår granne Dylan rekommenderade oss att köpa Hershey's milk chocolate. Vi gick tyvärr på den nöten och döm om vår förvåning när både jag och Hampus i samband med provsmakningen genast vände oss mot varann och samtidigt sa: "Den smakar spy!". Blä är väl det minsta man kan säga. Riktigt otäck magsyresmak är väl kanske inte det man förknippar med mjölkchoklad i vanliga fall, så jag kan verkligen inte förstå hur det kan vara USA:s motsvarighet till Marabou. Det var i alla fall sista gången jag lyssnade på Dylans råd. Gissa vem jag ska tvinga att äta upp resten av chokladen...?

Nu har Hampus fått mersmak och påstår att han vill gästblogga igen. Det innebär ett dilemma för min del. Ska jag låta honom ta över och riskera att han antingen skrämmer bort mina läsare eller tar över dom? Leta efter Hampus underskrift i nästkommande inlägg så får ni se hur det har gått.

Quite a feeling!

Kalle är tillbaka hos mig - vad mer kan jag önska mig? Han tog med sig Apotekets "bra för tänderna-tuggummin" och Gott & blandat också, så nu finns det inget som jag kan klaga på.

Som om detta inte räckte så fick jag ett meddelande från min privatlärare i sång, Johanna Boberg, där hon bad mig höra av mig till henne. Jag ringde henne och hon frågade mig om jag ville köra på hennes show nu på torsdag. Självklart vill jag det! Så nu sitter jag och försöker lära mig låtarna, för det ska repas med bandet redan imorrn och då gäller det att kunna sina saker.

Låtarna som ska framföras är Johannas egna. Hon kan verkligen sjunga, den tjejen! Och nu har det visat sig att hon skriver jättesnygga låtar också! Vissa stämmor ligger ganska tätt och är lite svåra att lyssna ut, men jag får göra mitt bästa och hoppas att det räcker.

Showen är på Hard Rock Cafe Hollywood, som paradoxalt nog inte ligger i Hollywood utan i Universal City (ca 5 km härifrån). Och jag som tänkt gå dit som publik... tänk så det kan gå!

Johanna Boberg på MySpace.com
Hard Rock Cafe Hollywood

Snart, snart...

Nu ska Kalle enligt planerna anlända till Los Angeles International Airport (LAX). Om en stund kommer han alltså att komma hit och krama mig! Det är cirka två (svenska) mil mellan flygplatsen och vårt USA-hem, så det tar cirka en halvtimme att åka med bil/shuttle (flerpersoners-"taxi"/minibuss). Med vanlig buss skulle det nog ta runt tre timmar eftersom kollektivtrafiken här är inte precis den smidigaste jag varit med om.

Just nu håller vi på och tvättar och städar litegrann. Hampus har tagit sig an rollen som dammsugarmästare. Det verkar gå bra, men jag anar att han kommer känna av en del träningsvärk i högerarmen efteråt. Dammsugarna här är ju inte dom smidigaste och dom standardiserade heltäckningsmattorna är faktiskt inte det ultimata underlaget, även om amerikanerna uppenbarligen har fått för sig det.

Ett plan kommer lastat

Nu är min sötis Kalle på väg tillbaka till Amerikat. Om mindre än ett dygn träffas vi! Det ska bli väldigt skönt att ha honom här igen, för jag har allt saknat honom en del.

In the mood...

Idag har jag lyssnat på ett två timmar långt föredrag med Ken Stacey. Han har bl a körat till Elton John och gjort en massa reklamjinglar. Han berättade en massa om rösten, sångteknik, yrkeslivet som sångare och en ganska rolig historia:

En snubbe hade frågat honom om han kunde ställa upp och sjunga några sånger på han och hans frus bröllopsdag. Han tackade ja till jobbet och anlände till stället där firandet skulle äga rum. Han möttes av en rum med levande ljus och en säng. Paret hade bara morgonrockar på sig och han insåg snart att hans uppgift var att få dom i rätt sinnesstämning...

Som musiker/artist/skådespelare får man vara med om många spännande händelser och unika situatuationer då man får utöva sin konst. Varje tillfälle är unikt och allt som betyder nåt är nuet och insatsen/känslan/äktheten man framför sitt verk med. Det är ett exempel på vad jag har lärt mig sen jag började på Musicians Institute.

På lördag kommer Robert Wells till Los Angeles och han kommer att spela på Kodak Theatre (ca 300 meter härifrån) på Hollywood Boulevard. Jag kan bli imponerad av hans spelteknik och snabbhet och jobbet han lagt ned på att lära sig sitt instument, men jag har hittills aldrig känt mig särskilt träffad eller rörd av hans musik eller klinkande. Skolan delar ut gratisbiljetter så många elever kommer nog att gå dit, men eftersom Kalle kommer tillbaka hit på lördag och det kommer bli lite småstressigt så blir det nog inget pianolyssnande för min del.

Nyvaken deluxe

Nu var det ju bara det att jag egentligen inte tänkte sova från början. Jag skulle ju bara läsa lite i min spännande bok "Angels & Demons" som jag köpte på vägen hit på New Yorks flygplats Newark. Visserligen kände jag ju att det var på gång redan innan, men efter att ha läst ett par sidor blev det såpass intensivt att jag helt enkelt fick lägga boken åt sidan och huvudet på kudden...

... självklart kunde jag inte heller skriva klart här i bloggen eftersom det mitt i alltihop blev ett väldigt tjutande på brandlarmet här i huset. Jag och Sabina tog oss relativt omedelbart ut ur huset och ut på gatan, där också våra grannar började flockas. När jag frågade dem om de visste vad som hänt sa någon att det troligen var någon som hade misskött matlagningen lite och att det var bränd mat som utlöst larmet.

Efter ytterligare ett par minuter var tre brandbilar här och ett antal fullt utrustade brandmän gick in i huset för att senare konstatera att ingen allvarligare skada var skedd, och att vi återigen kunde gå tillbaka till våra lägenheter. Väl uppe i korridoren utanför våran lägenhet var lukten i luften så skarp att lungorna reflexmässigt försökte få ut det de nyss fått in, vilket resulterade i ett hysteriskt hostande. Nåväl, allt gick bra till slut, och visst är det spännande när det händer lite oväntade saker.

Sedan var det då dags att gå till Del Taco, då det är tisdag och de kör sin kampanj "3 tacos/99 cent" dessa dagar. Jag tryckte självklart ner ett trepack sådana, d v s 9 stycken tacos, och Sabina som trots sin lilla mage inte ville vara sämre åt även hon ett antal. Nu är vi dock mätta och belåtna, men för att verkligen vara på den säkra sidan köpte vi varsin donut på vägen tillbaka.

Livet i USA är väl underbart, åtminstone tycker min mage det! Men trots dessa glädjens stunder är det inte alltid så lätt här, särskilt när man har sin Malin kvar därhemma. Det är otroligt vad man saknar folk så fort man åker ifrån dem, och aldrig hade jag trott att det skulle vara så här jobbigt att vara utan henne. Nu är det iallafall som det är med den saken och det enda som gäller är att hålla ut tills vi äntligen får ses igen. Tills dess får jag trösta mig med billiga tacos, donuts och häftiga gitarr-riff - något som det inte verkar gå någon nöd på här!

/Hampus Ulleryd, USA-korrespondent

Bror min är min bror

Oj, tänk så glad jag blev när jag insåg att jag fått till ett palindrom (snälla, låt mig få kalla det palindrom fastän det bara är orden och inte bokstäverna som blir samma både fram- och baklänges) som rubrik... och mer var det inte med det.

Idag har jag ordnat till något så spännande som en gästskribent. Jag hälsar härmed min käre lillebror Hampus välkommen till bloggvärlden och hoppas att han lyckas knappra ihop nåt spännande. Jag avsäger mig härmed allt ansvar för nästa inlägg och hoppas att ni även i fortsättningen vågar komma tillbaka hit.

Knack, knack...

Nyss knackade några snubbar på dörren. Dom hade köpt en soffa som dom inte får in nån annanstans än genom vår balkong. Haha! Sånt kollar man ju innan! Nu har dom fått in soffan från balkongen och står och försöker få ut den genom vår ytterdörr. Dom har skruvat av alla benen, men det går ändå inte. Tihi! Det verkar som om dom får ta ut soffan genom balkongdörren igen och kanske skämmas lite.

USA-bilder

Nu har jag provlanserat en ny liten finess här på bloggen - nämligen en bildsida. Jag vet inte ännu hur bra det kommer att fungera med uppdateringar, så om det visar sig vara för bökigt kanske jag lägger ned det hela. Tills vidare låter jag i alla fall vem som helst kika på bilderna och följa vårt USA-äventyr.

Kärlek

Du är solen och jag är månen, tillsammans gör vi underverk
Ditt ansikte är det finaste, le och jag smälter
Utan dig mister mycket sin glans, man jag tänker på dig och blir glad
Hoppas du sover gott, min älskade Karl
Vi ses snart, jag väntar på dig

Slutfilmat

Japp, nu är dom klara med filminspelningen här så nu kan man få vara i fred på dagarna och har man tur kan man även få sig en blund om nätterna. Tyvärr händer det ganska ofta att bilisterna här slänger sig på tutan mitt i natten och väcker alla som sover i husen runt omkring. Brandbilar under utryckning har dom också gott om här i Los Angeles, så en hel natts sömn är oftast mer önsketänkande än verklighet.

Idag har jag tvättat och plockat lite i alla grejer som lyckas bli liggande där dom egentligen inte ska ligga. Jag har också rensat igenom lite foton på datorn samt pratat med mamma och pappa i telefon.

Imorrn börjar sjätte skolveckan. Jag förstår fortfarande inte hur fort tiden rusar iväg. Fortsätter det så här dröjer det inte länge tills jag är gråhårig, och nu skojar jag faktiskt inte. Timmarna, dagarna, veckorna, månaderna, åren - dom går så förbaskat fort att jag hamnar på efterkälken hela tiden. Jag måste ju anstränga mig för att hinna ifatt tiden. Åååh, skit också - där försvann fem minuter till! Nu måste jag nog göra nåt vettigt innan det är morgon igen.

Lost in translation?

Den 24 oktober skickade jag ett mail till mina f d arbetskollegor på NLT. Jag har ännu inte hört ett knyst från dom så jag vet inte om det har kommit fram eller om det försvunnit på vägen. Jag har dock inte fått nåt felmeddelande, vilket tyder på att det bör ha kommit fram. Om någon på annonsavdelningen eller i sätteriet läser detta så kan ni väl vara snälla att höra av er via mail eller gästboken, så jag vet om ni fått mailet eller ej. Tackar, tackar!

... and shoot!

Just nu håller dom på och filmar en bilscen precis utanför vår balkong. Det är troligtvis nån av huvudpersonerna som kör bilen (i filmen alltså, just nu kanske det är en stuntis). Bilen står utanför entrén och gasar i väg med en himla fart, det verkar vara just det klippet dom håller på med nu. Flera tagningar, massor av folk. Mycket spännande!

Extra allt

Okej, jag måste ju skriva lite om vad som händer här. Efter det svåra som hänt kändes helgen som en enda stor dimma, men på måndagen var det ju bara att ta tag i skolan igen. Som tur var har jag schemamässigt en förhållandevis lugn måndag, så det blev något av en mjukstart.

Tisdagens "jazz vocals"-lektion bestod för min del i att framföra latinobossan "Wave" och det gick rätt okej. Läraren sa att han fortfarande vill att jag känslomässigt öppnar upp mig mer, men det var ändå bättre än sist på den punkten.

Igår sjöng jag "At last" på "vocal performance"-lektionen och jag övade som bara den innan för jag kände att det måste bara gå att öppna upp mer och visa vad jag verkligen menar med låten. Det funkade! Jag fick faktiskt en hel del beröm. Egentligen har jag samma lärare där som i "jazz vocals", men han var inte där igår så vi fick en vikarie. Det var lite synd, för jag ville egentligen visa min vanliga lärare att jag kunde göra det (eftersom han alltid tjatar om det), men det gick ju bra med vikarien också. Nu vet jag att även om det är extremt svårt och det kräver mycket jobb och extrem koncentration så är det inte omöjligt. För den lilla instängda och inte alls så utåtriktade person jag känner mig som är det ett stort steg framåt.

Till dagens bravader hör bl a min otroligt vackra körsång på R&B-LPW:n (live playing workshop). Låten var "Let it whip" och Hampus var också med och spelade gitarr. Man måste göra minst 10 framträdanden (1 framträdande = 1 credit) per kvartal och just nu har jag samlat ihop sex stycken. För gitarrister som går första halvåret av utbildningen gäller en undantagsregal. Dom kan få LPW-credits även för framträdanden i kursen som heter RSW (rythm section workshop). Hampus har dels p g a detta och dels för att han är så jäkla duktig redan lyckats samla ihop 16 stycken, så han lär inte behöva stressa för det.

Dom håller på och spelar in en film här i huset. Jag vet inte vilket produktionsbolag det är som gör den, men det ska enligt rykten från några nissar från teamet som svassar omkring här vara en svart komedi. Troligtvis kommer den att ha nåt med en hund att göra (vild gissning!) eftersom den fått åtminstone fått arbetstiteln "The dog problem".

När jag och Hampus kom hem för en stund sen väntade vi i entrén på att hissen skulle komma. Precis när dörren öppnade sig och vi skulle gå in hörde jag att det kom nån bakom oss som också skulle in i hissen. När jag vände mig om fick jag se ett ansikte som jag tyckte mig känna igen... Vänta lite nu - är inte det hon? Ehh, hon den där tjejen som är med i nån American pie-film?

Jag vet fortfarande inte helt säkert om jag har rätt eftersom jag är särskilt kass på just filmer och skådisar, men det var så otroligt likt Mena Suvari. Det verkar ju ganska troligt ändå om man ser till omständigheterna: jag vet att en filminspelning är på gång i huset, jag såg att hon var "utklädd" och "uppsminkad" (inte överdrivet, utan bara något mer perfekt än man brukar vara vardags). Tja, det hela slutade med att jag nästan knuffade med mig henne när jag skulle gå ut ur hissen.

Hur fortsätter jag?

Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta blogga när det värsta tänkbara har hänt. Men livet måste ju gå vidare på nåt sätt och många väntar ju på uppdateringar om livet här i Hollywood, så på nåt vis måste jag våga ta första steget och börja nånstans.

Stefan, jag har inte glömt att jag lovade dig att ta hand om din lille pojk Kalle. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och gör mitt bästa för att alltid finnas där för honom. Förresten så lever du kvar i honom och alla andra som älskar dig.