Men k-k-kära nån!

Idag hände två väldigt konstiga saker på min "vocal performance"-lektion. Jag sjöng låten "Angel" av Sarah McLachlan och för första gången någonsin hade min lärare ingen kritik åt mig! Jag fattade ingenting eftersom han annars är den som alltid tycker att det är för lite känsla och för lite mening bakom dom sjungna orden. Jag fick höra att jag var mycket trovärdig och att min dynamik var väldigt bra (vilket även pianisten inflikade att han höll med om!).

Min "vocal performance"-lärare har vanligtvis åtminstone en men ibland upp till fem saker att anmärka på hos varje elev, men nu hade han ingen kritik alls. Jag frågade honom om han verkligen inte hade nåt mer att säga, förutom det han sagt om att det var riktigt bra, men inte då. Snacka om att jag var nöjd! Vanligtvis går jag från lektionerna och känner mig smått deppig eftersom jag inte lyckas helt och fullt med det jag försökt åstadkomma, men nu jävlar!

Nu när jag lyckats så vet jag hur mycket ansträngning och koncentration som krävs för att göra låten till sin egen och för att få textens innebörd att kännas verklig och äkta. Nu vet jag också att det är möjligt att göra det och det innebär att det inte är omöjligt att göra det igen. Att jag kunde se hur publiken reagerade (minst två stycken satt och grät) gör också att jag ännu bättre förstår vikten av själva framförandet.

En annan sak som var väldigt förvånande men kanske inte har lika stort personligt värde för mig var det faktum att tjejen som sjöng efter mig hade valt exakt samma låt som jag och dessutom i samma tonart! Hon gjorde den med en mer rockaktig men mindre tonsäker röst och hon använde sig knappt av nån dynamik alls, så det var inte så jätteroligt att lyssna på, men det var i alla fall ett roligt sammanträffande.

Middagen och den efterföljande festen hos Lindsey gjorde lördagskvällen riktigt trevlig. Det blev säkerligen en hel flaska rödvin för min del och besynnerligt nog fick jag ingen huvudvärk, nej inte ens dagen efter. Kalle blev dock lite orolig när jag inte svarade i mobilen (hörde den inte p g a hög musik) och inte hade hört av mig när klockan var runt fyra på morgonen.

Min söte Kalle gick helt sonika längs Lindseys gata tills han hittade hennes namn på porttelefonen som tyvärr inte fungerade och sen klättrade han över ett taggtrådsstängsel och kom in på hennes innergård och väl utanför hennes balkong ropade han på mig. Turligt nog hördes hans ljuva stämma in till hennes vardagsrum och jag kunde släppa in honom genom balkongen. Efter en liten stund eskorterade min hjälte mig hem och sagan kunde sluta lyckligt.

Halleluja!

Jag blir så förbannat stressad när det gäller skolarbetet just nu. Allt händer på en gång, så det är så himla mycket att hålla i huvet samtidigt.

Ikväll var jag (och resten av bandet) bjuden till Lindsey Harper på middag som tack för hjälpen vid hennes show. Hon ringde för en stund sen och frågade om det var okej att ta det imorrn kväll istället, då två av bandmedlemmarna tydligen hade svårt att komma ikväll.

Imorrn kväll blir det alltså troligtvis en småfull Sabina som stapplar hem och landar med ett brak i sängen. Som tur är bor Lindsey bara en gata bort och Kalle har sagt att han nog kan möta mig så jag slipper eventuella "fula gubbar".

Vilken tur ändå att internet finns så vi kan prata med alla där hemma i Sverige. Just nu har jag ett ljudsamtal med farsan över MSN Messenger och det är väldigt smidigt. Inte för att MSN Messenger nödvändigtvis är det absolut överlägsna chatprogrammet, men jag menar att fenomenet internet ändå skapar otroliga möjligheter till kommunikation. Tack nätet för det!

Nyaste nytt från Hollywood

Min uppdateringsiver har uppenbarligen lagt sig, men jag gör ett försök att ta mig i kragen nu i alla fall. Den senaste veckan har varit ganska påfrestande, som vanligt.

Vår inneboende visade sig ha en helt annan syn på hygien, renlighet, respekt och allmänt hyfs än vad jag, Hampus och Kalle har och i våra ögon har han misskött sig så till den milda grad ända sen han flyttade in att vi inte orkar med att ta hand om allt merjobb som han bidrar till. Förra helgen fick vi slutligen nog och sa åt honom att han inom två veckor måste ha fixat nytt boende och flyttat ut.

Vidare har jag i dagsläget två körjobb på gång och båda spelningarna kommer att äga rum i mars. Det är Camilla Gervide som har en show den 4 mars samt Akida Naloo som ska tävla med tre av sina egenskrivna sånger i en "låtskrivar- och framförartävling" i skolan den 15 mars.

I torsdags när jag var på "Funk Divas"-lektionen kom dom övriga i gruppen (jag är ju den enda nya så dom andra känner varandra väldigt väl) fram till att jag nog inte borde ersätta den tjejen som dom först bestämt sig för utan en annan tjej som har mer frånvaro (visserligen har hon vettiga skäl för det, men jobbet måste fortfarande göras). Jag fick alltså reda på att dom stämmorna jag lärt mig hittills inte alls gäller för min del längre, utan nu ska jag lära om alla låtarna med den nya stämman.

På torsdag ska jag spela upp en förutbestämd pianolåt. Det är egentligen ingen jätteavancerad låt så det vore kanske inte så illa om det inte vore för min extremt dåliga koordinationsförmåga. Vänsterhanden och högerhanden har mycket svårt för att förstå vem som ska göra vad i låten och vänsterhanden har särskilda problem med att taktfast hålla baskompet, så det är inte mycket att göra än att tvångsmässigt öva, öva och åter öva.

Stressig tillvaro

Den senaste veckan har bara flugit förbi och alla dagar har varit helt fulla med saker att göra. Lördagkvällens spelning då jag körade åt den talangfulla Lindsey Harper gick turligt nog riktigt bra. Ashleigh Haney som sjöng efter oss var superduktig även hon. Det var en trevlig musikkväll, helt enkelt.

Lindsey Harper på MySpace.com
Ashleigh Haney på MySpace.com