Grattis Rasmus!

Jag vill passa på att säga grattis på 17-årsdagen till min käre lillebror Rasmus. Just nu är jag i Södertälje, så jag kan ju inte ge dig en grattiskram. Men bara så du vet: Jag älskar dig! Vi ses snart igen. Kalle hälsar och gratulerar dig på din dag.

Äntligen hemma

Onsdagen 4 oktober lämnade jag, Hampus och Kalle det sjaskiga Hollywood som vi under ett helt år kallat vårt hem och begav oss till LAX (Los Angeles International Airport).

Kl 08 på morgonen (LA-tid) gick vårt flyg mot Chicago och trots vår massiva packning med två fullpackade resväskor vardera, varsina välfyllda handbagageväskor samt varsin gitarr på ryggen så lyckades vi slutligen komma på det fullknôkade United Airlines-planet.

Efter en förvånandsvärt smidig mellanlandning på flygplatsen O'Hare i Chicago så var det dags igen. Denna gången flög vi med SAS och efter att vi väntat ett tag på resenärer som skulle komma från ett ankommande plan som tydligen var väldigt försenat åkte vi till slut utan dessa. Resultatet blev en massa tomma stolar och därmed gott om utrymme för oss andra.

Jag och Hampus skulle dela ett 2-säte, men vi fick istället ett 2-säte vardera. Kalle var inte sämre han utan han fick sig ett helt 4-säte! Dessutom fanns det inbyggda tryckkänsliga skärmar i ryggstöden på sätet framför en som man kunde använda för att kolla på ett gäng olika filmer, spela spel eller välja mellan olika radiokanaler. På sidan av armstödet förvarades också en löstagbar kombinerad fjärrkontroll/spel-handkontroll.

En fiffig funktion var att det fanns två kameror monterade på utsidan av planet, en riktad nedåt och en riktad framåt. Live-sändningen från dessa kunde man också välja att se på sina skärmar. Den nedåtriktade kameran visade sig, inte helt oväntat, visa bäst bilder när man var uppe i luften. Den framåtritade, däremot, gjorde att man kände sig mer delaktig i starten/landningen och vid parkeringen av planet.

På morgonen torsdagen 5 oktober landade jag, Hampus och Kalle på Arlanda flygplats utanför Stockholm. På plats fanns Kalles mamma Stina och den yngsta av hans två storasystrar, Annika. Även nyss nämnda systers då ca fem månader gamla dotter Ninja hälsade oss välkomna hem till Sverige.

Vid lunchtid kom mina och Hampus föräldrar till Södertälje för att hämta oss, men först käkade vi allihop en gemensam lunch bestående av diverse kryddstarka rätter från restaurangen "Indian Paradise". Sen var det dags för mig, Hampus, mamma och pappa att ge oss av till Lidköping.

Väl framme i vår kära hemstad var vi bjudna på middag hos mormor & morfar. Där fick vi också möta vår älskade lillebror Rasmus som vi inte sett på över ett år. Han hade blivit lång och ståtlig och var helt enkelt jättesnygg. Och som vi saknat honom! Det var minst sagt ett kärt återseende på alla vis.

Vi var inte direkt jättehungriga när vi kom till mormor & morfar, eftersom den indiska maten inte var särskilt snålt tilltagen och vi alla är vana vid att äta upp den mat som serveras. Efter mormors otroligt goda måltid var vi extremt mattrötta allihop och orkade inget mer.

När vi sen kom hem till vårt hus på Kållandsö och fick träffa gosekatterna Rolf och Runa och konstatera att vi kommit hem på riktigt kändes allt helt underbart. Inget mer chattande över internet för att hålla sig uppdaterad om vardagssaker, inga mer tidsskillnader. Nu kunde vi umgås på riktigt igen!

På söndagen var vi bjudna till farmor & farfar för att fira farmors födelsedag. Där fick vi träffa andra sidan av vår släkt och även om vi då fortfarande inte var helt återställda efter hemresan och tidsomställningen så var känslan av att vara hemma och kunna träffa alla dom vi älskar överväldigande.