Tårdränkt farväl

Igår var vi på Target, Guitar Center samt ytterligare några butiker för att mamma Ingalill och faster Tina skulle få shoppa med sig lite saker hem till Sverige. Jag tror att dom fick köpt allt dom skulle ha med sig och jag hoppas att dom lyckades packa med sig allting också. Jag har i alla fall inte hittat några kvarglömda saker här än.

När det närmade sig kvällningen igår knatade vi återigen upp i Hollywood Hills i "Runyon Canyon Park" och nu fick vi också med oss Stina och Kalle upp, så vi var faktiskt hela gänget. Det blev ytterligare en solnedgång att beskåda och det var otroligt vackert även denna gången.

Jag kände att ena strumpskarven låg emot skon och gnagde lite på foten, men tänkte inte mer på det förrän vi kom hem och kände att det var nåt som inte stod rätt till. Tyvärr visade sig att jag hade slitit bort en del hud på en av mina stackars tår, men jag bet ihop, satte på ett plåster och tänkte inte mer på det.

Dom få timmar som blev kvar från att vi stigit upp idag tills att mor och faster skulle fara hem igen gick åt till att göra några få småinköp av prylar som inte hade gått att få tag i under helgen. Vi kilade in på "Kelly's Coffee & Fudge" och fick med oss två småbitar av choklad/kokos- samt vanilj/valnötsfudge. Det visade sig smaka svingôtt, om än ganska sött.

Slutligen återstod bara några minuter innan mammas och Tinas bil/shuttle (flerpersoners-"taxi"/minibuss) skulle anlända. Minuterna blev till sekunder och snart var jag och Hampus tillsammans med mor och faster på väg ut genom korridoren, ned genom hissen och ut genom entrén för att lasta in väskorna i bagaget.

Hejdåkramandet urartade som väntat med tårar och alldeles för trång hals. Nu undrar väl så klart varenda läsare vad schålingen jag menar med detta, men lugn bara - jag ska förklara mig. Om man gråter så får man nästan som kramp i halsen och när man då ska försöka säga nåt så går det liksom bara inte, för hela halsen har plötsligt växt igen av gråt. Så var det idag. Livet känns skört, kort och det är så lång tid tills vi får ses igen. Men livet går vidare och snart börjar skolan igen vilket innebär att det inte finns nån tid över för att sitta och grina.

Välbehövlig vilodag

Idag har jag för första gången sen lovet började sovit ut ordentligt. Jag och Kalle valde att vara hemma medan Hampus, Ingalill, Tina och Stina fick för sig att åka till Long Beach och kanske även Laguna Beach. Dom stack iväg för ca fem timmar sen och jag antar att dom inte kommer hem förrän det börjar mörkna ute.

Nästa torsdag har Camilla Gervide blivit tillfrågad att spela på skolans "orientation" - ett slags välkomnande för nya studenter. Jag har återigen fått den stora äran att köra åt henne tillsammans med dom två övriga "standardkörarna" Kevin Campos och Kara Britz. Båda två är jätteduktiga, både som solister och körare. En kul grej som jag kan passa på att nämna i förbifarten är att Kara faktiskt är bakgrundssångerska åt självaste Lindsey Lohan.

Nåväl, idag är jag lite seg. Hittills har jag (förutom idag då jag har tagit sovmorgon) gått upp tidigare nu på lovet än jag oftast gör då det är skoldags. Förhoppningsvis kan jag hålla fast vid den här dygsrytmen, så jag slipper sova dom där ynka tre-fyra timmarna som det brukade bli det föregående kvartalet. Jag behöver nog få lite ordning på mig.

Igår var vi ju förresten på California Pizza Kitchen och jag åt den ljuvliga "Chicken Tequila Fettuccine"-pastan. Jag kan avslöja att det är spenattagliatelle med kycklingfilé, röd och gul paprika, rödlök och färsk cilantro (en kinesisk variant på koriander, där man istället för malda korianderfrön använder själva bladen som krydda) i en tequila-, lime-, och jalapeñogräddsås. Låter det smaskigt? Japp, det är precis vad det är! Som efterrätt blev det en extremt god pistageglass som inte heller går av för hackor. Väl hemma var jag så mätt att jag fick lov att gå till sängs nästan omgående.

Lindsey Lohan på IMDb

"Bevvan" & bergsbestigning

Igår var vi i Universal Studios Hollywood och kollade lite bakom kulisserna i filmens värld. Vi hann bl a med en s k "studio tour" (guidad tur där man får se hur dom bygger upp filmscener), "Shrek 4-D" (biograf med 3-D animationer, rörliga stolar och lite andra effekter), "Jurassic Park - The ride" (ungefär som en blandning mellan Lisebergs Flumeride och Kållerado), "The Revenge of the Mummy - The ride" (en berg- & dalbana med filmen Mumiens återkomst som tema) samt "Back to the future - The ride" ("Tillbaka till framtiden"-simulator där man fick uppleva hur det skulle kunna kännas att flyga runt i luften i en bil).

Idag har vi varit och tittat lite i Beverly Hills - ja titta är faktiskt rätt verb, eftersom man inte har råd att köpa nåt i dom svindyra butikerna. När vi, efter att ha kommit tillbaka till Hollywood igen, skulle "klättra" gå upp i Hollywood Hills orkade inte Stina och Kalle följa med. Det har varit långa och varma dagar så det är förståeligt att man lätt blir lite matt.

Hikningen (uttalas hajkningen), eller bergsbestigningen om man så vill, tog ca två timmar från att vi lämnade bergsfoten tills vi var nere igen. Väl uppe på toppen hade vi lyckats tajma in solnedgången, så det var otroligt vackert att se solen gå ned i väster och samtidigt se ut över hela Los Angeles som från början kunde ses i fullt dagsljus men tillslut bara blev till ett ljushav av neonskyltar och billyktor.

Nu ska vi nog försöka att pilla i oss nåt att äta och det verkar som om vi beger oss till California Pizza Kitchen för att mumsa i oss några rikiga läckerheter.

Svenskar immigrerar till Amerika

Då var det dags att ta upp den gamla svenska traditionen att utvandra till USA, i alla fall för en liten stund. I lördags anlände nämligen min och Hampus kära mor Ingalill samt vår minst lika kära faster Tina till Hollywood. Igår kväll kom även Kalles lilla mamma Stina hit, så nu är det fullknôkat här i vår enkla boning.

Lördagen ägnades åt att städa lite grann och när gästerna väl kommit på plats gick vi till Subway för att käka grillade mackor med teriyakimarinerade kycklingfiléer och en massa goda grönsaker. Tina föll offer för John Blund redan vid kl 19 på kvällen, men Ingalill visade sig vara tapper nog att stanna uppe ända till kl 22.

Söndagen började för min, Hampus, Ingalill och Tinas del med svensk lunch på IKEA där vi handlade lite täcken, kuddar och andra nödvändigheter. Dagen fick en lite mer turistaktig touch när vi på hemvägen stannade till i Universal City och gick längs Universal Citywalk. Vi gick självklart förbi Universal Studios Hollywood, men vi gick aldrig in i temaparken för vi ville spara den tills Stina och Kalle kunde vara med.

Nu kan jag förstå att nyfikenheten bubblar upp inom den som läser detta - varför åkte inte Kalle med till IKEA och Universal Citywalk? Jo, det ska jag nu ta och berätta för er: Kalle var helt utmattad! Han ska nämligen byta utbildning från trumlinjen till en inspelnings- och ljudteknikerutbildning och det innebär en hel del krångel.

För att få vara kvar i USA och gå en annan utbildning måste man få nya utbildningsintyg stämplade på en amerikansk ambassad som ligger utanför landet. Kalle åkte till Mexiko i fredags för att göra detta, men vad som skulle ta ca åtta timmar totalt tog 17 istället! Ungefär hälften av den tiden stod (!) han i kö i ösregn! Han var helt slut i ryggen och benen i två dagar och orkade därför inte följa med oss på storstadsäventyr.

Nu tycker jag att vi återgår till nutiden igen. Igår kväll kom alltså Stina hit och eftersom hon fyllde år i måndags så blev det finmat i form av indisk smaskgryta med ris och Tinas hemmagjorda äpplepaj till efterrätt. Vår amerikanske vän och tillika granne Dylan fick också vara med och äta och jag tror att han faktiskt gillade båda rätterna, även om han ofta tenderar att ha konstig "amerikansk" smak.

Om ca två timmar ska jag repa med Funk Divas, så jag sitter och övar på lite låtar. Hampus spelar gitarr precis intill, så jag måste erkänna att det är lite svårt att koncentrera sig. Kalle har tydligen inga problem med vår högljuddhet i alla fall, för han sov som en stock ända tills för några minuter sen. Han var helt enkelt tvungen att läsa ut "Angels & demons" ("Änglar & demoner") av Dan Brown i natt, så det blev ganska sent för hans del.

Nu kom Ingalill, Tina och Stina in genom ytterdörren. Dom har varit ute och promenerat och sett sig omkring, precis som alla turister. Haha!

Musiksnack

Dom båda spelningarna på gårdagens "graduation party" gick jättebra och det var en härlig stämning på festen. Många var ganska fulla, men jag kände inte för att dricka nåt annat än vatten. Även om jag i stort sett aldrig får en klassisk bakfylla när jag druckit alkohol (huvudvärk och illamående) så blir jag ganska trött och kan sova hur länge som helst. Tyvärr fanns inte tillfälle för det idag eftersom jag skulle vara i skolan redan kl 07.30 för att soundchecka inför dagens två spelningar, som för övrigt också gick väldigt bra.

Nu har jag äntligen lov! Jag känner att det är välbehövligt, eftersom det har varit väldigt mycket sjungande dom senaste dagarna. Och när jag har dålig medhörning på scen så tenderar jag ibland att ta i lite extra för att höra mig själv, vilket inte direkt är bra för stämbanden. Man ska ju utnyttja musklerna, men inte pressa fram ljudet då det kan skada dom små stackarna.

Visste ni förresten att stämbanden faktisk är pyttesmå om man relaterar till mycket luft dom klarar av att kontrollera och hur hög volym dom kan avge? Tänk att man kan göra så mycket häftiga ljud med två 1,5 centimeter långa muskler! Men man får vara rädd om dom, för om dom får stå ut med för mycket skrik och fel teknik så kan dom få sårbildningar som ofta resulterar i permanent ärrvävnad.

Om man skadar stämbanden riktigt illa finns det egentligen ingen återvändo. Delar av ens register (d v s omfånget av olika toner man kan sjunga) kan helt försvinna, rösten blir hes och svår att kontrollera. Det vill jag inte vara med om! Det går att operera stämbanden men dom är små och omtåliga så men kan nästan helt utesluta att man får tillbaka sin tidigare röst.

Har man tur kan operationen lyckas att hyfsat återställa den delen av ens register som ärrvävnaden påverkat. Misslyckas operationen kan man i värsta fall helt förlora rösten, vilket inte bara innebär att man är helt slut som sångare utan även att ens talröst är borta. Nu förstår ni säkert varför jag (liksom många människor som har sång som yrke eller hobby) är rädd om mina käraste ägodelar.

En annan sak som jag också är rädd om är min hörsel. Jag går ingenstans utan öronproppar - det är totalt uteslutet. Öronproppar när jag flyger, går på bio, går på konserter, sjunger med helt band. Jag tycker mig se att volymen ökar genom hela samhället. Överallt ska det vara hög volym och massor av människor mår dåligt av detta, så det vore väl dags för en tankeställare egentligen. Rädslan för att jag själv ska få tinnitus ökar i takt med att jag ser hur fler och fler av mina vänner drabbas av denna hemskhet.

Enda tillfället då jag i musiksammanhang inte använder öronproppar är om jag sjunger eller lyssnar till bara ett piano eller en gitarr. Dessa instrument i sig brukar kunna klara att hålla volymen nere, men när man lägger till fler instrument som bas, gitarr och trummor så tenderar helhetsvolymen att höjas. Detta beror till stor del på att det är svårt att få trummor att låta riktigt bra utan att man slår med en viss kraft.

Själva ljudet och klangen från trummorna skiljer sig märkbart åt när man jämför spelningar i olika "hårdhetsgrader". Om trummorna är högljudda måste så klart dom andra instrumenten också höjas för att det inte ska låta helt skevt. Det går att spela trummor tystare än vad många gör, men inte tillräckligt tyst för att jag frivilligt skulle vara utan öronproppar.

Akida vann!

Ikväll har jag, precis som jag tidigare nämnt att jag skulle göra, körat åt Akida Naloo som framförde tre egenskrivna låtar i en "låtskrivar- och framförartävling" som skolan anordnade. Det gick faktiskt riktigt bra och Akida vann tävlingen!

Priset blir för hennes egen del 12 timmars inspelningstid i en proffsstudio och hela bandet får den stora äran att uppträda på fredagmorgonens "Graduation ceremony". Visserligen ska jag köra åt Camilla Gervide då i vilket fall, men jag klagar inte - för ju mer jag får sjunga desto gladare blir jag!

Det var allt för den här gången, nu är det nämligen läggdags för mig. Jag måste sova för att orka med dom fyra gigen som återstår den här veckan. Tjabba tjena hallå!

Trevlig överraskning!

Den här veckan har vi provvecka i skolan. Det började egentligen i förra veckan, men det är några fler prov i denna veckan.

På onsdag kväll ska jag köra åt Akida Naloo i en "låtskrivar- och framförartävling" som skolan anordnar. Igår hade vi en sista övning med bandet och dom andra körarna innan genrepet och smidigt nog lägger dom till danssteg då! Det var kanske inte så smidigt att hitta på det i sista sekunden, eftersom jag har extremt dålig koordinations- och simultanförmåga. Höger, vänster, upp, ned? Ahhhh! Det visade sig dock att jag inte var den enda som tyckte det var svårt, så det blir väldigt spännande att se hur detta slutar.

Torsdagkvällen kommer att ägnas åt att köra åt Camilla Gervide och Lindsey Harper, som båda har blivit utvalda att spela på "Graduation Party" (avslutningsfest för dom som slutar på skolan i samband med detta kvartalet och alla andra elever som vill vara med och fira) på The Knitting Factory.

Tidigt på fredag morgon ska jag upp och soundchecka, för under dagen ska jag köra åt Camilla Gervide igen. Hon blev nämligen utvald att få spela på "Graduation ceremony" (avslutningsceremonin för dom som slutar skolan) också. Det ska bli väldigt roligt, även om den här veckan är totalt smockfull av saker att göra och det på sätt och vis ska bli skönt med lite lov till helgen.

Nu kommer den mycket angenäma överraskningen: Kalles mamma har sedan ett tag tillbaka planerat att hälsa på oss mellan den 20-31 mars. För några dagar sen fick jag veta att min och Hampus faster Tina fått ett infall och också ville komma hit och hälsa på oss. Hon fick min och Hampus mamma att också nappa på idén och helt plötsligt får vi besök av dom båda mellan den 18-27 mars. Tre extra personer i lägenheten, d v s dubbelt så många som vi är nu. Det kan inte bli annat än dubbelt så kul!

På sätt och vis är det väl lite trist att vi har lov under tiden dom är här, men skolan är ju öppen under lovet för elever och nyfikna släktingar, så det enda dom missar är att se hur lektionerna går till. Vad för slags äventyr vi hittar på vet ingen människa än, men det är inte alls omöjligt att jag återkommer om detta.

Sushiafton

I onsdags var Camilla och Mamselamsen (Birgitta) hemma hos oss och åt Kalles specialitet - sushi! Det blev rullebitar, s k nori maki, med gurka och avokado. Ingen rå fisk, inga knepigheter. Det var först och främst p g a att Mamselamsen är sushinybörjare och rå fisk inte känns så väldigt fräscht om man inte är van. För min del var det perfekt, eftersom jag egentligen inte gillar den råa fisken särskilt mycket. Det finns så klart massor av olika sorters sushibitar, men den typen vi bjöd på i onsdags är i alla fall min favorit hittills.

I förrgår var vi på Dream Theater-konsert. Det var andra gången som jag såg dom live. Första gången var på Hovet, utanför Globen i Stockholm, men den här gången var det i Hollywood på gångavstånd. Spelningen var bra, även om sångaren i bandet även denna gången visade att han inte kan sjunga särskilt bra. Cirka en tredjedel av det han sjöng var falskt och resten var bara jobbigt att lyssna på, för han verkar inte direkt har nån kontroll över sin röst. Resten av bandet gjorde mycket bra ifrån sig och vi fick lyssna till både deras nyaste alster och ett helt gäng äldre klassiker.

Tada!

Camilla Gervides spelning i The Passage i lördags gick kanonbra! Millan är faktiskt väldigt duktig, och det var även musikerna som ackompanjerade och dom två andra körarna, så det var skitkul att få vara med och skråla lite.

Millans mamma, som egentligen heter Birgitta men i den svenska bloggosfären mest är känd som "Mamselamsen", kom till Hollywood redan i torsdags för att få vara med om showen. Hon tog kort, filmade och hejade på. När Millan tillägnade henne en egenskriven låt så kunde jag allt ana en och annan stolt tår hos den ömma modern.

På tal om tårar så kan jag berätta om en annan sak som hände i fredags. Jag var med en japansk tjej inne i ett sångövningsrum för att hjälpa henne att bränna en skiva med bakgrundsmusik som hon skulle använda för att sjunga till. Skolan har datorer i övningsrummen med karaokeprogram som alla får använda fritt. Tyvärr är ljudfilerna (låtarna) i ett programspecifikt filformat, så man kan inte bara kopiera filerna.

Man måste alltså spela upp låten man vill ha i karaokeprogrammet och samtidigt spela in utsignalen från datorn till ett ljudinspelningsprogram. Detta gör man genom att koppla en sladd från högtalarutgången till mikingången. Det är faktiskt riktigt omständigt, och jag vet ingen annan än jag som gör så här. Men vill man ha låtarna, så får man göra vad som krävs!

Tjejen som jag hjälpte var intresserad av att lära sig att kunna fixa låtar själv i fortsättningen så hon frågade en del frågor och antecknade under tiden jag gjorde alla steg i processen. När jag slutligen var färdig med hennes två låtar och hade bränt ned dom på en skiva så började hon gråta! Jag förstod verkligen ingenting. Jag frågade henne om det hänt nåt, men nej det hade det inte. Hon var så glad för att jag hade ägnat min tid åt att hjälpa henne. Där ser man hur lite det krävs för att göra en annan människa glad... eller helt förstörd!

Camillas blogg
Mamselamsens blogg